Socialdemokraterna verkar nu göra sitt yttersta för att ge Sverigedemokraterna en politisk relevans. Genom att framställa det som om den stora frågan efter valet 2010 är hur man ska hantera Sverigedemokraterna som ett vågmästarparti och antyda att andra vill samarbeta med dem gör man sitt för att lyfta fram dem i politikens centrum.
Mona Sahlin gjorde motsvarande under förra hösten när hon målmedvetet lyfte fram Vänsterpartiet som ett parti som i praktiken nu har vetorätt över en rödgrön regeringsbildning och hon har nu ett renodlat samarbete i finrummet med ett parti som hennes företrädare inte har velat ta i med tång.
Vänsterpartiet har under Lars Ohly inte blivit mer rumsrent än de var under det kalla krigets tid. Skillnaden är bara den att då var det uppenbart hur den kommunistiska politiken fungerade. Men det faktum att demokratin har kommit till Central- och Östeuropa gör inte Lars Ohly mer demokratisk. Likväl är det denne person som Mona Sahlin vill göra till statsråd i en svensk regering. Det handlar inte ens om vågmästare utan om partner.
När det gäller Sverigedemokraterna finns det inget skäl att överdriva deras väljarstöd. Heller inte underskatta vad som kan hända om de genom socialdemokraters iver att attackera andra ställs i politikens centrum. Och man ska definitivt inte underskatta risken för att Sverigedemokraterna kan komma in och påverka förutsättningarna för hur en regeringsmajoritet kan formas men det finns inget skäl att ta detta för en självklarhet.
Viktigare är att nu precisera vad som är felet med dem. Det är inte deras politik i enskilda sakfrågor. Vad de tycker om skatter, sjukvård och pensioner är mindre intressant av det enkla skälet att det är inte dessa frågor som definierar partiet.
Det som präglar Sverigedemokraterna är en människosyn där den enskilde underordnas sin grupp. Det är ”vi” och det är ”dom”. I den delen finns det en gemensam nämnare med andra totalitära grupper som sätter gruppen före individen. Det var så kommunismen fungerade men med en annan indelning av människor.
Sverigedemokraternas indelning av människor leder till ett förakt för den enskilde så länge han tillhör fel grupp och en hyllning så länge det är rätt grupp. Det är inte människan man ser utan hatet man odlar. Det är denna människosyn som de ska angripas för. Det vore bättre om politiska företrädare ägnade sin tid åt att understryka den enskildes rätt till frihet som ett grundläggande värde, som står i en direkt konflikt med Sverigedemokraterna. Där kommer Mona Sahlin dock inte få något stöd från sin partner som skickade hyllningstelegram till diktaturerna ända tills postadressen upphörde att gälla.