När Sverige nu lämnar vidare ordförandeskapet vidare till Belgien finns det skäl att summera det halvår som skulle vara ett stort steg framåt för ett EU dominerat av socialdemokratiska regeringar. Det finns skäl till en kritisk granskning eftersom vi nu ser en ekonomisk utveckling som på nytt riskerar leda till att Europa tappar mark i förhållande till andra ekonomier.
Det var ju med stora pukor och trumpeter som europeiska socialdemokrater under den senare delen av 1990-talet förkunnade att Europa nu blivit rött. Efter Blairs, Schröders och Jospins valsegrar var inte minst svenska socialdemokrater snabba med att konstatera att Europa nu hade en socialdemokratisk ledning i nästan varje EU-land. Det var med stor förväntan som man proklamerade att högervågen nu var död och att den politiska framtiden nu låg hos Europas vänster. Nu gällde en ny agenda som med den tredje vägens politik skulle föra upp den europeiska ekonomin till samma klass som den amerikanska. Vid EU-toppmötet i Lissabon förkunnades också målet att Europa skulle bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Och det var i den uppgiften som den svenska regeringen sade sig ha en nyckelroll. Efter EU-toppmötet i Göteborg kan man konstatera att det inte blivit ett skvatt av detta.
Under det svenska ordförandeskapet har inga av de reformer som skulle ge Europa ökad konkurrenskraft blivit till verklighet. Istället för att ta nödvändiga konflikter med den egna vänstern har EU-ledarna tävlat om att formulera nya målsättningar. Så fokuserade vid sin gamla politiska agenda och vid den egna inrikespolitiska debatten har de socialdemokratiska ledarna varit att det enda som har rört sig framåt är den utvidgningsprocess som definierades framåt av Europas högerregeringar.
Avregleringen av gas- och elmarknaderna har skjutits på framtiden. Avregleringen av jordbrukspolitiken har överhuvudtaget inte diskuterats. Istället för att öppna upp arbetsmarknaderna och underlättat för fler jobb i en ekonomi med hög tillväxt har
de svenska socialdemokraterna lyckats med att exportera några stänk av MBL, vilket knappast de själva ens kan tänka sig leder till att Europa blir världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.
På ett område nådde regeringen ett framsteg och det handlar om den utvidgning som tidigare borgerliga regeringar har definierat. Det bar bra att toppmötet satte målet att förhandlingarna med de främsta länderna skulle kunna vara avslutade före utgången av 2002. Det är ett mycket allmänt hållet mål som helt och hållet kommer bli upp till den politiska viljan hos de länder som är mindre entusiastiska men det ger en möjlighet att driva frågan hårt. Det som blivit det mer konkreta genombrottet i anslutningsförhandlingarna med ansökarländerna är att den fria arbetsmarknaden för dessa länder skjuts framåt långt efter ett medlemskap. Sådan är den solidaritet som de fackligt styrda socialdemokratiska regeringarna förmår uppvisa.
När det gäller frihandelsfrågorna har de socialdemokratiska ledarna blivit så fångade av den inrikespolitiska debatten i de egna länderna om den påstådda vådan av globalisering och symbolkravet på en Tobinskatt att man inte orkade driva igenom en snabb frihandelsanslutning för de fattigaste länderna. Resultatet av förhandlingarna mellan regeringarna blev att man sköt fram de fattiga ländernas fria tillträde till EU-marknaden med de produkter där de har störst möjlighet att konkurrera till slutet av detta decennium. Det var ingen ärofylld kompromiss. De europeiska politiska ledarna lyckades inte stå emot de inhemska jordbrukslobbyisterna.
Under den här perioden har gapet mellan den amerikanska och den europeiska ekonomin i själva verket ökat. Det är den amerikanska ekonomin som ökat sin tillväxtkraft och som förstärkt sin
ställning som världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Detta är det grundläggande skälet till att inflationstrycket i Europa nu ökar i land efter land trots att konjunkturen viker.
Vi ser det allra tydligast i den utveckling som dollarn har tagit gentemot euron, på samma sätt som vi svenskar ser motsvarande utveckling i kronans kursutveckling gentemot euron. Europa tappar i förhållande till USA och Sverige tappar i förhållande till övriga EU. De socialdemokratiska regeringarna har varit mer intresserade i att bygga ut regleringar och lagstiftning som reglerar sociala förhållanden än att avreglera och reformera så att Europa får en mer dynamisk ekonomi.
Trots att Europa har en vikande konjunkturutveckling är tillväxten ändå för hög för att ekonomin skall klara sig utan växande inflationstryck. Istället stiger inflationen utan att vi fått ner arbetslösheten i närheten av den amerikanska ekonomin. Och för de kommande åren så är det på nytt den amerikanska ekonomin som har tillväxtpotentialen.
Redan under nästa år förväntas den amerikanska ekonomin på nytt växa med över tre procent, medan motsvarande tillväxttakt för EU-länderna förväntas stanna på klart under tre procent.
Arbetslösheten inom EU ligger redan i dag skyhögt över den amerikanska, och skillnaden kommer att bestå de kommande åren. Samtidigt förväntas inflationen ligga lägre i USA, jämfört med EU. Det blir således USA som hämtar sig snabbast efter den konjunktursvacka som vi nu ser, och den europeiska eftersläpningen relativt USA fortsätter. Så vad blev det av arbetet på att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, Göran Persson? Och vad blev det av fokuseringen på sysselsättningen och skapandet av nya jobb?
Svaret är att när den europeiska socialdemokratin hade en unik möjlighet att visa vad socialdemokratisk politik i Europa är blev det politiskt stillastående till förmån för en lång rad olika nationella särintressen. Resultatet för Europas del är att vi är på väg tillbaka till den Eurosclerosis som präglade Europas ekonomier under 1970- och 1980-talen och som ledde till att
Europa tappade mark i förhållande till andra länder.
Den europeiska socialdemokratin har inte förmått sig till de reformer som gör en högre ekonomisk tillväxt möjlig, inte ens när Europa är som rödast . Och den svenska socialdemokratiska regeringen kunde inte göra mycket av det röda Europa. Det är
Göteborgsmötet ett bokslut för. Det kommer minnet av kravallerna i Göteborg inte kunna dölja. Europa behöver en politik som inte bara talar om konkurrenskraft utan som reformerar för att
uppnå den.
Gunnar Hökmark