Det anmärkningsvärda med Försvarsberedningens rapport Motståndskraft är inte att den noterar att världen ser likadan ut för Sverige som för våra grannländer och att väpnade angrepp mot Sverige inte kan uteslutas.
Det anmärkningsvärda är i stället att regeringen inte tänker göra något mer än att vänta och låta beredningsarbetet fortsätta som om inget har hänt med sikte på ett försvarsbeslut 2020. Det innebär möjliga effekter först om ytterligare två till tre år efter det. Det är anmärkningsvärt.
Under veckan har jag deltagit i det gemensamma mötet med Europaparlamentets delegation för att följa medlemsförhandlingarna med Serbien och den motsvarande delegationen i det serbiska parlamentet. Serbien står nu i blickpunkten för vad som kommer att hända på Balkan i framtiden. Ryssland är aktivt och offensivt. Gazprom äger motsvarigheten till Vattenfall. Ryssland investerar stora pengar i mediekanalerna RT och Sputnik och deras serbiskspråkiga verksamhet. Den ryska regimen investerar betydande resurser i samarbetet mellan den rysk-ortodoxa och serbisk-ortodoxa kyrkans gemensamma verksamheter med en agenda som är nationalismens snarare än försoningens.
Korruption är ett av de vapen som präglar kampen om Serbien för att göra landet mer beroende av Ryssland. Det skulle innebära mindre demokrati, rättsstat och frihet och mer av nationalistiska motsättningar och konflikter.
Medlemskapsförhandlingarna å sin sida handlar i stället om att uppnå oberoende rättssystem, kamp mot korruption och transparenta offentliga myndigheter. I Montenegro, Albanien, Kosovo och Makedonien ser vi samma krafter försöka motverka anpassningen till ett öppet Europa. Ryska framgångar här kommer oundvikligen leda till ökat offensivt agerande mot Centraleuropa och de baltiska staterna.
Det som sker i Serbien är en del av ett pågående krig om Europa och om människors sinnen som handlar om demokrati och rättsstat. Det kriget pågår just nu över hela Europa med olika medel och på alla olika konfliktnivåer som kan användas.
Georgien är sedan 2008 till stora delar ockuperat av ryska trupper. I Armenien håller rysk trupp ställningarna för ryskt inflytande. I Moldavien utgör rysk trupp i Transnistrien ett hinder för landets återförenande och frigörelse. I Vitryssland håller ryska intressen varje nationell frigörelse och demokratiutveckling i schack. I Ukraina pågår ett konventionellt krig med omfattande konventionella förband – med fler ryska stridsvagnar på båda sidorna om Ukrainas gränser än Sverige, Tyskland och Polen har tillsammans – bemannade och ledda av rysk militär och företrädare för Ryssland.
Gentemot de baltiska staterna pågår en påtryckningspolitik förenad med hot om militär överlägsenhet, energipolitiskt beroende och med ryska affärsintressen som grund för korruption.
Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Spanien är alla exempel på länder som utsätts för desinformation, destabilisering, stöd till extrema grupper och cyberkrigföring. Cypern, Malta och Storbritannien är för ryska intressen finansiella centra som underlättar för penningtvätt och kriminell verksamhet i utkanterna av den politiska agendan.
Övningsverksamheter i Östersjöregionen har en tydlig offensiv karaktär i syfte att visa förmåga att invadera andra länder. Vi vet att sådan övningsverksamhet också genomförs i luften och under vatten mot svenska mål. Upprustningen i Kaliningrad syftar till att förändra balansen kring Östersjön. Nord Stream 2 är ett uttryck för att både binda upp europeiska länder till ryskt energiberoende och för att utvidga den ryska intressesfären i Östersjön.
Sverige har i femton år fört en försvars- och säkerhetspolitik baserad på illusionen om att väpnat angrepp mot Sverige kunde uteslutas. Det var fel då och det är vad försvarsberedningen nu konstaterar. Upprustningen i Ryssland fortsätter i syfte att skapa en än större militär överlägsenhet i vårt närområde. Men Sverige väntar.
De svenska försvarsanslagen leder nu till en fortsatt försvagning av svenskt försvar. Detta trots kloka men självklara avsikter att åtminstone i ett första skede inte skrota fungerande Gripenplan för att bygga nya, och trots att vi åter har trupp på Gotland. Försvagningen fortsätter dock, samtidigt som beredningen inom och utom regeringskansliet fortsätter som om inget har hänt. Vi borde besluta om ett engångsanslag för att materielmässigt komma ikapp de senaste 15 årens försummelser och omgående påbörja de höjningar av försvarsanslagen som både nuvarande försvarsbeslut och nya insikter kräver.
Det anmärkningsvärda med Försvarsberedningen är inte att analysen efter femtonårs illusion kommit i kapp verkligheten utan att vi väljer att vänta med att göra något åt det. Det är inte mod utan ansvarslöshet.