Det tillhör en av de svårare utmaningarna för all säkerhetspolitisk debatt att analys om hot och risker görs som om de kan förstås rationellt. Och med rationalitet som kriterium för olika säkerhetspolitiska scenarior reduceras de flesta risker eftersom just riskerna är så stora att ingen rationellt vill ta dem. Men i den konflikt som den nordkoreanska regimen nu verkar bygga upp gäller ingen rationalitet.
Kanske tror man att man ska skrämmas och lura världen på det viset, men världen låter sig inte luras som man vill, snarare är risken att man luras att tro att regimen menar allvar med hoten.
Och när väl hoten har tagit tag i människors prestige, stolthet och rädsla kan man lätt hamna i en utveckling där man agerar efter vad andra förväntar sig att man ska göra för att möta det hot man har målat ut på den Sydkoreanska sidan. Vi vet inte hur mycket allvar som diktaturen har i sina hot men dess egna anhängare tror den menar allvar och kan plötsligt kräva mer av hot. Och verkställande av hot. Och när ingen vet ökar osäkerheten kring allt.
Det gäller inte minst en regim som visat sig vara fullkomligt likgiltig inför de egna medborgarnas lidande och överlevnad. En sådan regim kan lätt misstänkas vilja offra egna medborgare för att nå sina mål eller försvara sin prestige.
Det irrationella kan inte rationellt förstås. Men det är rationellt att förstå att mycket kan hända utan rationalitet. Det gäller på den Korenska halvön, i den sydkinesiska sjön liksom i andra delar av världen. De som är ansvarslösa och uppfyllda av sin tro på sin egen betydelse är farliga men kan aldrig förstås av det rationella utan av insikten att även det irrationella kan styra över säkerhetspolitiska skeenden. Globalt och även i Europa måste vi kunna möta det oväntade även i form av det irrationella.