Hoppa till innehåll

Det öppna samhällets fiender ska bekämpas genom ord och handling

Människor har dödats och andra har skadats svårt. Den personliga tragedi som människor i vårt samhälle drabbas av står i förgrunden för det som har skett i Köpenhamn. De tragedierna går inte att hela. Morden kan inte göras ogjorda. De kräver vår medkänsla och deltagande liksom mänskligt stöd.

Men de understryker att det behövs något mer. Mördare smyger fram och dödar människor för att de utnyttjar den yttrandefrihet som är en del av vårt samhälle och de dödar människor som är en del av vårt samhälle. Gärna så många som möjligt. Tack vare den bevakning som fanns kunde tragedierna begränsas till antal även om det inte begränsar sorgen för dem som drabbats.

Det finns många skäl för oss att i dag stå upp för Danmark och det danska samhället. Det är en attack mot det danska samhället men också mot vårt gemensamma öppna samhälle. Köpenhamn kunde ha varit Stockholm eller Malmö. Köpenhamn är en del av vårt samhälle. Vi är alla en del av det öppna samhälle som nu står under hot på en mängd olika sätt. Rädslan som nu växer fram är en tragedi som vi kan göra något åt.

Det ena, som många nu talar om i mer finstilta ordalag, är att vi inte ska ge oss och att vi ska värna det öppna samhället. Det handlar om att förstå det öppna samhällets grundläggande värden, om respekten för demokratin och för den enskilda människans liv. Inte i den naiva tron att engagera terrorister och blivande mördare i en dialog utan om att alla vi andra ska se, känna och förstå att dessa värden inte får anses som relativa eller något vi kan kompromissa om.

Det handlar om att klargöra att extremism, hat, våld och antisemitism inte är socialt acceptabelt i vårt samhälle. Inget som kan ursäktas eller ska betraktas som förståeligt. Det beror heller inte i brister i vårt eget samhälle. Det beror på mördarna. Den extremism som i dag sprider sig runt om i världen i skyddet av Islam har är inte Islams utan hatets och extremismens. Jihadism som drabbar Syrien och Irak, liksom så många andra delar av världen, beror inte på situationen i svenska bostadsområden. Den beror på en extremism som alltför många kommit att acceptera som en förklarlig och förståelig utveckling.

Den extremismen har fler ben och fler armar än vi normalt tänker på när vi nu ser på hotet från islamistisk extremism. Den bottnar i en vilja att relativisera det politiska våldet och hatet. På Aftonbladets kultursidor pågår just nu en upprepad hyllning till en av 1900-talets massmördare med en förvrängning av historien som framställer det som att Stalin räddade Europa. I Malmö kommun har man under lång tid relativiserat hoten mot judar genom att acceptera en koppling till en anti-israelisk debatt som man själv stämt in i. Utdelningen av Leninpriset till kulturpersoner som tror att radikalitet är lite salongschickt medverkar till att relativisera terrorismens ansikte.

Olika våldsgrupperingar av olika färg, brun, röd och svart glorifierar våldet mot varandra och undergräver försvaret av demokratin. Främlingsfientlighet i olika former, alltid baserad på rasism, undergräver respekten för människovärdet. Anti- europeiska värderingar som ser EU med öppenheten mot gränser som främsta hotet snarare än hatet mot andra människor eller Putins krig i Ukraina. Hamas shariastyre i Gaza har sina särskilda stödkrafter bland europeiska aktivister samtidigt som seriösa politiker flirtar med dem i tron att det bidrar till fred. I Grekland ser vi hur det röda och det bruna åter förenats. I Europaparlamentet ser vi hur dessa krafter stöder i praktiken samverkar i kampen mot europeiska värden till stöd för den starke man och den starka stat de ser i Moskva.

Vill vi att det inte ska hända igen, vill vi värna det öppna samhället, kan vi inte kompromissa med dess fiender i en falsk tro att det handlar om tolerans. Lika lite ska vi söka utverka en förståelse eller ursäkt för dem som ser mordet av medmänniskor som en radikal politisk agenda eller som en förståelig eller förståbar reaktion mot ett samhälle man ogillar. Det drabbar likväl det öppna samhället.

Det är inte bara extremismen vi måste dra en gräns mot utan även mot dem som hävdar totalitära värden, att våldet kan ursäktas och att vi ska möta extremismens tankar på halva vägen. Det leder nämligen till det halva steget mot våldet som bringar människor om livet. Att värna det öppna samhället handlar om att utan kompromiss värna det unika i dess ideal.

Det andra som detta kräver är att vi lever upp till de konkreta krav som skyddet av människors rätt till trygghet och öppenhet innebär. Det är inte genom att skuldbelägga grupper av medborgare vi skyddar oss mot extremism och mot våldsverkare utan genom att bekämpa dem som begår brott.

Vi måste skydda dem som hotas, inte bara genom ord om att vi stödjer dem utan genom den makt och kraft som rättsstaten har. Judar ska inte känna rädsla någonstans i ett värdigt samhälle för att låta sina barn gå till skolan eller för att just vara judar. Muslimer ska lika lite behöva känna rädsla för dem som nu vill göra dem skyldiga till extremisters brott. Ingen av oss ska känna rädsla för att praktisera det fria ordet. Det kräver polis, det kräver insatser och det kräver det skydd som krävs men det kräver också det polisiära arbete som förhindrar och som bestraffar brott mot oss alla.