De rekordlåga opinionssiffrorna för Socialdemokraterna bygger uppenbart på att väljarna underkänner regeringen och dess politik. Socialdemokraterna når nu de lägsta opinionssiffrorna sedan opinionsmätningarna startades. Men problemet för Socialdemokraterna är djupare än så och påverkar fler än S.
Det snabba raset beror på något mer än socialdemokraternas oförmåga. Det handlar inte främst om regeringens politik gillas eller inte. Faktum är att samtidigt som ekonomin enligt finansministern går som på räls har det varit en alliansbudget som legat till grund för tillväxten. Höjda skatter och bidrag har ännu inte gett växande underskott och ökad arbetslöshet.
Det som drabbar socialdemokraterna nu är känslan att de adresserar en annan tids problem med en politik som blivit irrelevant för dagens. De beskriver världen och verkligheten på ett sätt som människor inte känner igen sig i samtidigt som känslan att regeringen inte har kontroll och vet vad man gör växer.
Flyktingfrågan som pendlat mellan de förtjusta utropen till de paniska stängningarna. Energipolitiken som i ena ögonblicket driver kärnkraftsavveckling och i det andra drabbas av insikten att man inte kan avveckla svensk kärnkraft utan att det drabbar energiförsörjning och miljö. Nato-debatten, debatter om bonusmånader eller om stora satsningar som på 1960-talets flydda dar. Utfallen om att ladorna var tömda till påståendena att ekonomin går som på räls. Tron att man kan få Europas lägsta arbetslöshet bara genom att tala om det. Löften om att man ska hålla budgetpolitiken samtidigt som man inte längre bryr sig om dess begränsningar.
Men det finns något större än så i det som sker i Sverige och i andra länder. Det är den växande misstron mot den gamla politikens agenda, mot media, mot stat, försvar, polis, mot flyktingar och mot dem som säger att det inte är några problem med invandring, mot dem som säger att ekonomins problem kan lösas med enkla lösningar genom ökade utgifter. När människor blir bekymrade över svårförutsebarheten i vår tid, över osäkerhet och över utmaningar som riktar sig mot oss och det öppna samhället och ständig möts av käcka löften om förnyelse och åtgärdsprogram känner de att politiken inte ser problemen som de är, inte tolkar dem som man bör och inte har några lösningar för det man inte ser, vill se eller tala om. Och förändringarna i vår tid är stora, samtidigt som de alla skapar en allt mer osäker framtid.
Efter 25 goda år efter järnridåns fall utvecklas länder och regioner efter de förutsättningar som den nya tiden har skapat. Det är inte längre befrielsens och demokratins tankar som dominerar utan allt mer de krafter som växer fram i friheten utan de balanserande motkrafter som fanns när demokrati och diktatur – väst och öst – stod så tydligt mot varandra.
Runt om i världen ser vi hur förändringens krafter förändrar allt. Globaliseringen har spridit välstånd, möjligheter och konkurrenskraft. Digitaliseringen skapar en ny logik i företagande, marknader, ekonomi och handel men också i opinionsbildning, media och informationsfrihet.
I Mellersta Östern faller nationella strukturer som format regionen de senaste 100 åren. Ryssland är en allt svagare ekonomi med allt starkare militär retorik, och aggression. Kina präglas allt starkare krav och ambitioner bortom det egna fastlandet och Asien. Extremism och terror är inte längre en del av regionala konflikter utan ideologiska konflikter som inte begränsas av länder eller regioner. Globaliseringen har både vad gäller politik och ekonomi suddat ut gränserna mellan det som en gång var den tredje, den andra och den första världen.
Extremism och nya partier där politikens sans och balans inte förmått sig till reformer och förändringar. Alldeles för många politiker som drivits av mediedebatten snarare än av sina egna värderingar och den verklighet de själva möter.
Bara det faktum att tankarna på att Trump kan vinna i USA, Le Pen i Frankrike och Corbyn i Storbritannien inte längre kan avvisas som befängda oroar samtidigt som vi ser hur många länder i Central- och Östeuropa påverkas av det gamla samhällets arv vad gäller grundläggande värderingar, om nationalism och det öppna liberala samhället.
De fick snabbt den moderna demokratins institutioner men hann aldrig moderniseras i takt med den. Det innebär inte att de är kvar där de var men att deras utveckling är en del av en samhällelig mognadsprocess som sker nu, inom ramen för demokratin och med demokratins svängningar. Befrielsen präglades av frihetens idéer men friheten tillåter fler idéer att växa sig starka och de måste bemötas och övervinnas om de ifrågasätter friheten och det öppna samhället. Det görs inte genom politiska beslut utan genom en dialog och ett öppet Europa.
När järnridån och Sovjetunionen föll öppnades för en tid av frihet och framtidstro. Och den gav både frihet och framtid. De senaste 25 åren har varit mirakulösa men inget varar för evigt. Frihetens idéer måste ständigt värnas för att de ska vinna över sina utmaningar. I Sverige har frånvaron av en politik som bottnat i liberal idédebatt banat vägen för en vänsteragenda och en identitetspolitik som sätter kollektiv före individen.
De gamla institutionerna, strukturerna, medierna och partierna har inte samma trovärdighet som var självklar för bara några decennier sedan. Till en del är det självförvållat. Medier vill spela en mer agendadriven roll och blir då utsatt för debatt och kritik som rör deras egen trovärdighet som nyhetsförmedlare. Demokratin ger inte bara medier frihet utan också fri debatt. För politiska rörelser har den snabba förändringen försvårat för den gamla kartan man varit bunden till och drivit många att låta den kartan gå före verkligheten samtidigt som väljare inte känner sådana band.
Alldeles för många politiker har sett förnyelse som något som ska vara nytt inför en lansering i debatten snarare än leda till samhällsförnyelsen. Den svenska politiska debatten är i dag till stor del fixerad vid en politisk agenda som formades under 1970-talet. LAS, hyresgästföreningens kamp mot bostadsmarknad, tron på att bidrag löser problem och att det inte finns något problem politiken inte kan lösa, tron på att allianslöshet är en tillgång trots att Europa inte är delat som det var då. En pånyttfödd och naiv Palmeism som då kunde existera tack vare att världen definierades genom delningen mellan öst och väst och som nu missar dagens utmaningar. Det är socialdemokratin som drabbas mer än någon annan av detta men alla som definierar sin politik i relation till det som en gång var socialdemokratins samhälle påverkas.
I Europa har vi sett hur politiken tagit sats i 1970-talets ekonomisk-politiska modeller där ökade stimulanser i form av ökade underskott alltid får fart på tillväxten genom inflation och ökade utgifter.
Det är som om ingen riktigt tog till sig att den ekonomiska krisen berodde på överstimulering, växande skuldberg och framförallt en minskande konkurrenskraft i en globaliserad ekonomi som vare sig höjda skatter eller inflation löser.
Den svenska riksbanken har de senaste åren jagat efter en inflation som genom den globala ekonomin försvunnit genom sjunkande råvarupriser, den digitala ekonomins nya tjänster och högre produktivitet och globaliseringens drastiskt ökade utbud.
Att försöka lösa utmaningen av växande konkurrens med en politik som bygger på högre utgifter, högre skatter och lönedrivande inflation är inte relevant för den tid vi lever i. Den var inte bra när samhällsekonomin på 1970-talet ändå påminde om de modeller som kunde styras genom inflation och underskott men det är irrelevant när utmaningarna handlar om innovationer, nya generationers IT och en ständigt växande världsekonomi.
När frustrationen sprider sig växer misstron mot centrum och de gamla institutionerna. När hoten växer runt omkring oss och i världen växer rädsla och oro när politiken inte förmår adressera det som händer utan snarare riktar sig mot en diffus medieagenda.
Invandring har för Sverige varit en tillgång, vi har kunnat ta emot flyktingar och förena det med ekonomisk tillväxt. Vi har de senaste 20 åren haft en reallöneutveckling som är historiskt unik. Trots låg inflation till riksbankens förtret, och trots invandring till Sverigedemokraternas misstro.
Men det innebär inte att invandring och stora flyktingvågor inte innebär problem. Den som inte ser att värderingsklimatet i Afghanistan eller Syrien är annorlunda än i Skandinavien, utan menar att män är som män är var de än kommer ifrån, kommer aldrig kunna möta de problem som invandring kan innebära vad gäller värderingar, det må gälla synen på kvinnor eller antisemitism.
Det är individerna som vi ska välkomna, med de krav vi ställer i det svenska samhället, inte kollektivets värderingar från andra delar av världen där frihet och öppenhet ses som ett hot.
Peter Wolodarski skriver i DN i dag under rubriken ”Vad i H-vete är det som pågår” med en referens till Donald Trumps återkommande budskap. Förmodligen är frågan den som många bär på även om Trump har noll till svar. Frågan är bättre än svaret.
Svaret är enklare och annorlunda än vad alla Trumps, Pens och Corbyns vill få oss att tro. Frihet och rättsstat ger en ram för människors och samhällens utveckling. De löser inte alla problem men ger oss en möjlighet att hantera dem. Marknadsekonomi och frihandel ger ökad välfärd. Det innebär inte att all fattigdom utplånas men väldigt mycket fattigdom har utplånats och världen växer fortfarande där ekonomierna är öppna.
I Europa ser vi att det är de ekonomier som har låtit stabilitet och balans vara överordnade värden som har klarat tillväxt och nya jobb medan de regeringar som följt medieagendans krav på ökade utgifter genom lån och snabba lösningar har underminerat sin egen utveckling.
Just på DN´s ledarsida krävdes under lång tid att underskotten i Europa och Sverige borde ökas för att stimulera ekonomin, ett krav som avtagit i takt med att det visar sig att Sverige med alliansbudgetens stramhet tillhör dem med den högsta tillväxten i Europa och att reformekonomierna, med besparingar och reformer, har kunnat vända sin utveckling medan utgiftsekonomierna har kört ner ännu djupare. I dag konstaterar DN att detta är fallet med Frankrike och i Grekland såg vi hur en uppgång vändes till fritt fall med Syrizas valseger. Den tråkiga och i media misshandlade sparsamheten och försiktigheten vinner medan den expansiva utgiftspolitiken som sällan möter kritik i media lett till sociala problem och arbetslöshet.
Ivern att lösa problem i det snaraste leder till att politiker tar till de gamla lösningarna som enkelt kan beslutas samtidigt som en ny tids utmaningar inte lika lätt kan fångas in i den nationella politikens ramar. Det är den fällan som regeringen Löfven med sina inre låsningar har hamnat i.
Vi lever i en tid av misstro. Mot det nya, mot främlingar, mot invandring, mot politikers förmåga, mot medias rapportering och mot förändringen. Och ändå är det enda vi kan vara säkra på att förändringen kommer att fortsätta. Misstron kan bara övervinnas genom att upprätta ett förtroende för den politiska makten.
Den digitala ekonomin tar nu nya gigantiska språng. Den kommer leda till nytt företagande och ny tillväxt, om inte de som vill reglera den med den gamla tidens mått vinner. Världens geopolitik är under förändring och kan inte hanteras inom ramen för de tankemodeller som präglade det kalla kriget. Svensk säkerhet står inför nya utmaningar som måste kunna diskuteras vidare än vad det kalla krigets neutralitetsdebatt tillät.
Vi behöver ett nytt företagande som växer fram med en annan logik och med andra förutsättningar än det gamla kollektiva industrisamhället. Trygghetssystemen måste ta sikte på enskilda individers rätt och val istället för att utformas för att styra dem. Miljöfrågorna kommer bara kunna utvecklas genom ny teknik, handel och utveckling, inte genom en politik som reducerar och begränsar som ett självändamål.
Regeringen Löfven har genom socialdemokratins återgång till 1970-talets tänkande och Miljöpartiets anti-tillväxtpolitik satt sig vid sidan om den verklighet som nu växer fram. Misstron mot den bygger inte på dess enskilda förslag utan att färre och färre tror att de har kontroll och vet vad de sysslar med. Genom sin oförmåga har den skapat en regeringsmaktens förfall som riskerar vidare konsekvenser än sjunkande siffror för S. När medborgarna inte längre tror på att en regering – oavsett politisk färg – kan ta det ansvar som verkligheten kräver, drabbas vi alla.
Det är en misstro som vänder sig mot andra institutioner i vårt samhälle. Mot media och den politiska agenda som formas där, mot myndigheters förmåga att hantera en verklighet där man själv gör sig till en politisk och opinionsbildande aktör och mot det så kallade etablissemanget. När etablissemanget böjer sig för vinden blir man i medborgarnas ögon inte bättre än andra krafter i samhället.
Det som blir avgörande för Europa och för Sverige är att en politisk debatt kan formas som handlar om de problem som människor möter, som sätter saker i proportion, som inte låter misstron mot invandrare växa för att man inte vågar diskutera invandringens problem, som inte låter tomma ord motivera de gamla lösningar som inte fungerar, vare sig vad gäller skattehöjningar, hyresregleringar eller ökad styrning av människors liv.
Sverige kan inte ha kvar en regering som tappat förtroendet bland väljarna och som uppenbart gör det för att den inte är regeringsduglig. Det drabbar förtroendet för regeringsmakten som sådan.
Sverige behöver en regering som tar hoten mot vår säkerhet på allvar, som vågar förena öppenhet med en invandringspolitik som tar itu med problem, som lägger grunden för nya företag och som säkrar vår energiförsörjning, som låter valfrihet göra medborgare starka och som ställer krav på att Europa ska göra det som Europa kan göra och inte allt annat som går utöver medlemsstaternas frihet. Den måste framförallt upprätta medborgarnas förtroende till politiken genom att bygga på förtroende för medborgarna. Den måste forma sin politik genom en majoritet i riksdagen.
En viktig förnyelse för Sveriges del är därför en återgång till politikens grundläggande uppgifter och medborgarnas ansvar. Det är oavsett vad som kan sägas om regeringsombildningar, nyval eller misstroende det som är viktigast för vårt samhällsklimat.