Idag när de rödgröna presenterar sitt budgetalternativ är det lätt att se valet som en fråga om skilda typer av budgetpolitik. Så är det förvisso. Med de rödgröna ökar utgiftstrycket, man öppnar för växande kostnader som vi en gång såg hur sjukfrånvaron tilläts stiga men också för att det är statliga pengar som ska lösa alla olika problem, må det vara i kommun, orenoverade bostäder eller sjukvården, istället för ansvarstagande, ledarskap och reformer. Och det innebär skatter och åter höjda skatter.
Under 1980-talet drev socialdemokraterna en budgetpolitik av detta slag som den gången ledde Sverige in i krisen. I dag skulle det under alla omständigheter leda till en svagare offentlig ekonomi, högre räntor och mindre utrymme för investeringar i nya jobb. Det var inte längre än ett år sedan som socialdemokraterna pekade på Spanien som ett föredöme att hantera krisen. Det föredömet är i dag en av Europas krisnationer.
Men valet handlar om mer än budgetfrågan och siffror. Under denna mandatperiod har vi sett hur sjuka fått ökad valfrihet inom vården. Motarbetat av de rödgröna. Det har utvecklat sjukvården men framförallt gett sjuka en bättre vård. Vi har fått konkurrens inom apoteksväsendet. Motarbetat av de rödgröna. Vi har fått en reformering av sjukförsäkringen som lett fler tillbaka på arbetsmarknaden och som minskat sjukfrånvaron. Motarbetat. Vi har fått sänkta skatter för låga och normala inkomster. Motarbetat intensivt av de rödgröna men likväl en av de viktigaste trygghetsreformerna och en reform för frihet.
I grunden handlar valet om det är stat och kommun som ska styra över vardagen eller om det är enskilda människor. Det är det budgetsiffrorna är ett uttryck för. Mer stat och mindre frihet för den enskilde eller större utrymme för individer, familjer, nya jobb och företag.
Läs mer i samma ämne: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Expressen1, Expressen2, Expressen3, Expressen4, Expressen5, HD, Sydsvenskan.