Det hade de inte behövt göra. Och det hade han inte behövt göra. Dessa två meningar blev för mig som ett viktigt budskap till oss alla.
Den äldre damen som varit guide för mig och tre andra kolleger var en av de överlevande från Auschwitz. Där hade hon varit en liten flicka, svag och bräcklig i den vidriga vinterkylan och i det vidriga helvete som byggts ute på den polska slätten i det enda syftet att ta livet av så många judar som möjligt. Den industriella dödsfabriken fick människor levererade längs järnvägsspåren in mellan de klassiska portarna, ända fram till gaskamrarna där spåren tog slut, där resan tog slut och där livet skulle ta slut.
En dag hade hon i ett ärende tagit sig mellan två byggnader och över en spång över avträdeskanalerna, där två tyska soldater stod vakt och i sin perversa uttråkning puttade ner henne, en tolvårig flicka i det flytande avloppet en iskall dag. En säker död på grund av kyla, utmattning och drunkning men en annan lägerfånge ville inte unna vaktsoldaterna sin glädje. Så han hoppade ner och drog upp henne, med risk för att de skulle skjuta honom, som förstörde deras nöje, eller med risk för att kylan och avloppets fukt och smittor skulle ta hans liv.
Även om de bara lydde order hade de inte behövt göra det. Även om han var en god människa hade inte han behövt göra det. Men de gjorde ondskan till sin. Och han gjorde den goda gärningen till sin.
Det gäller i en vidare mening. Den yttersta ondskan behöver vi aldrig göra till vår även om vi är rädda eller inte vet vad som bör göras. Vi kan också utan att göra de yttersta hjältemoden göra så gott vi kan. Men vi bör göra så gott vi kan.
När frågan om Förintelsen blir till ett slagträ i den inrikespolitiska debatten riskerar vi skyla över och förtränga det vi aldrig får glömma och det vi måste lära av den. Det handlar om större frågor och större vägval. Att se till att antisemitismen faktiskt bekämpas inte bara genom att uttrycka motvilja och löften i tal och i intervjuer, utan genom att den får konsekvenser i praktisk handling. I det egna partiet där antisemitismen sticker fram, på arbetsplatsen där den kommer till uttryck, på gatan när någon drabbas, i utrikespolitiken där omgivningens hat mot Israel bygger på antisemitism.
Handling säger mer än ord. Ord som bara används för den egna politiska agendan säger inget annat än att man relativiserar en erfarenhet och en verklighet som vi alla måste förhålla oss till. ”De hade inte behövt göra det” och ”han hade inte behövt göra det” handlar om att skilja mellan det ogripbara och det mänskliga.
Den ogripbara ondskan och det ogripbara modet, mot det vanliga mänskliga. Det kunde vara värdigt om debatten om Förintelsen och de minnen vi kan ta del av präglades av det. Det är nämligen bara så vi kan i handling se till att det inte händer igen. Det är det minsta vi kan göra på Förintelsens minnesdag.