I dag försöker de grekiska fackföreningarna med tricket att strejka landet ut ur krisen. Det är ett tragiskt drama som leder till fortsatt förfall.
Vad de strejkande organisationerna egentligen kräver är att omvärlden ska fortsätta finansiera Grekland att leva över sina tillgångar. De fördjupar krisen snarare än underlättar. Det är i den delen anmärkningsvärt att den europeiska fackföreningsrörelsen är så tyst inför ett fenomen som riskerar att sprida misstro och kris till land efter land.
Som jag noterade i går var strävan från socialistgruppen här att ursäkta dagens stora underskott och senarelägga åtgärder för att återställa de offentliga finanserna. Det är en politik som leder in i samma skuldfällor som nu har knipit till om Grekland, och då hjälper vare sig strejker eller resolutioner, enbart konkreta åtgärder för att minska behovet av upplåning och skapa utrymme för investeringar och välfärd.
För min del har morgonen denna dag inneburit diskussioner först med den moderata delegationen kring dagens voteringar men därefter diskussion i vår gruppledning kring vikten av att vi nu fokuserar på det som är konkreta åtgärder och inte förhoppningar om nya regelverk och projekt.
Det är det svåra arbetet som nu måste göras. Reformer som stärker konkurrenskraften och stimulerar investeringar. Besparingar som minskar underskott och offentlig upplåning. Det är vad som nu gäller. Inte strejker och inte förhoppningar om att det blir lättare om man väntar. Det är den inställningen som nu drabbar Europa och hotar både sociala och politiska värden.