Osäkerheten kring Storbritanniens framtid, håller på att bli en av de stora osäkerheterna för Europa. Osäkerheten följer dels av att ingen egentligen vet vad som kommer bli Storbritanniens väg, lika lite som vart någon väg kommer att leda.
Boris Johnson har hävdat att genom att, oavsett villkor, lämna EU den 31 oktober skapas en säkerhet och stabilitet. Det är helt uppåt väggarna. En brexit utan avtal innebär att ingen säkerhet finns. Inte om Storbritanniens tillgång eller villkor för handel på den inre marknaden, inte om Storbritanniens roll i den globala politiken, inte om import av medicin till Storbritannien, inte om hur Storbritannien kommer att se ut när de ”awesome foursome” Johnson talar om tar ställning till den hårda gränsen mellan Nordirland och den Irländska republiken och debatten i Skottland tar ny fart, ingen säkerhet kring hur brittisk handel kommer att se ut i världen och ingen om hur London City kommer att fungera gentemot den stora europeiska marknaden.
Säkerheten är inte större än att Johnson själv talar om de olika nödåtgärder som nu förbereds för en Brexit utan avtal.
En betydande del av den osäkerhet som nu ökar beror på Boris Johnson själv. Det har sagts att han som borgmästare i London hade en liberal syn på migrationsfrågor, hans insatser i folkomröstningskampanjen var dock den motsatta, där han bland annat hävdade att 80 miljoner turkar skulle kunna komma till Storbritannien om man stannade kvar. Han var ledande i att utnyttja främlingsfientliga stämningar för Brexit.
Det har också sagts att han har en modern syn på klimatfrågan, där det dock ska sägas att det är just lagar och regler för att minska klimateffekten som är exempel på vad han säger sig vilja frigöra Storbritannien från, som internationella klimatfrågor är påfund från Bryssel. I grunden vet nog ingen vad han vill göra men det finns en medvetenhet om att han är beredd att göra vad som helst, oavsett verklighetens realiteter. Konsekvenserna av det förtränger han eller förskönar på samma sätt som i folkomröstningskampanjen.
Så vad kan man med säkerhet säga om Storbritanniens framtid? Ja, den kommer vara utanför den inre marknad som är landets främsta exportmarknad. Storbritannien kommer ha abdikerat från EUs finansiella marknader som man tidigare dominerat. De kommer stå ensamma i förhandlingar med Trump, Ryssland och Kina. Ensammare än tidigare när brittiska intressen och brittisk politik hotas, som nu i Hormuzsundet. Med en omedelbart framväxande byråkrati för all handel med varor och tjänster med sina närmaste grannar och med alla som man lämnar frihandelsavtal med. Fortsatta egna regleringar för banker liksom för rökta böcklingar. Ett land som genom sin inåtvändhet tror att världen vänder sig till det.
För alla oss andra blir denna osäkerhet allvarlig. Den öppnar för ryskt aggressivt beteende i vår del av världen. Den gör Kina starkare som ekonomi och som politisk stormakt. Den gör Trumps nyckfullhet ännu lite skadligare. Den minskar förmågan att agera gentemot Mellanösterns krishärdar. EU som den enda aktören för global frihandel, kommer förbli den enda men förlorar en viktig handelsnation som historiskt sett gått i täten för frihandel. Storbritannien blir ett land som riskerar att gå Trump till viljes, snarare än att värna den liberala rättsordningen. Det är där Storbritannien har satt sig. Ett land av motsättningar inom partier och mellan partier, mellan de olika nationer som enas i United Kingdom, ett Toryparti som grävt ner sig i Brexitdogmatik och ett Labourparti som sitter fast i socialistisk dogmatik.
Det enda säkra med detta är osäkerheten. Den har blivit större med Johnson. Det är en osäkerhet som är skadlig för den liberala demokratin som i dag är under attack.