I debatten om den europeiska krisen, och nu senast i samband med rapporteringen från G8 mötet, förekommer ett ständigt missförstånd. Det framställs ibland som om valet står mellan så kallad åtstramning och tillväxt. Förutom att många hoppas på att slippa budgetbesparingar bara man får tillväxt så får man inte tillväxt om man inte sparar.
De som tror att Europas tillväxtproblem kan lösas med offentliga utgifter och stimulanser i form av underskott bör titta sig omkring och lära sig att om underskott vore vägen till tillväxt skulle Europa vara världens mest växande region.
Men underskott skapar inte tillväxt utan ökade skulder som belastar räntor och som skapar oro inför framtiden. Grekland, eller något annat land i underskottskris har inte kunnat växa ur krisen utan har vuxit in i skuldfällan.
Tron på att alternativen handlar om åtstramning eller tillväxt beror på en djupt sittande föreställning om att en samhällsekonomi styrs genom övergripande beslut av ekonomiingenjörer som sitter vid spakar och gaspedaler. Den bortser helt från att en ekonomi styrs av enskilda människors förväntningar, förhoppningar och åtgärder, vare sig det gäller köp, investering, företagande sparande eller arbete.
Och om enskilda människors egna beslut är begränsade och oron för framtiden växer ökar oron med växande underskott. Det blir mindre konsumtion, färre investeringar och svårare med företagande. Så ser också krisen för sydeuropas ekonomier ut. De liksom vi alla behöver istället göra tillväxtreformer som öppnar för företagande, gör investeringar mer lönsamma och som ger trygghet för konsumtion och lån.
Å ena sidan står budgetkonsolidering och tillväxtreformer och å andra dem som säger nej till tillväxtreformer och menar att ökade utgifter och offentliga lån räcker. Det senare är den ekonomiska doktrin som har lett till Aten och underskottskriser, den andra har prövats av de länder som tagit sig ut ur krisen eller lyckats stå utanför den.
Det är mot den bakgrunden förbluffande att Hollande och andra vänsterpolitiker utan kritisk granskning får hävda att de står för tillväxt istället för åtstramning. Det är inga som kommer att tvingas spara så mycket som de som tror man löser problemen genom att sänka pensionsåldern och arbetstiden. Eller öka underskotten utan att kunna betala.