Det finns en betydande vilja att hjälpa Libanon i landets återuppbyggnad. Det visar resultatet vid givarkonferensen i Stockholm. Och det är viktigt att det internationella samfundet ger stöd, dels av uppenbara humanitära skäl, skäl som också borde omfatta Israel som utsattes för beskjutning och ödeläggelse av Hizbollah, men också för att ge den libanesiska regeringen en möjlighet att stärka sin kontroll över landet gentemot Iran som nu finansierar uppbyggnaden av de bostadskvarter man använde för militära ändamål.
På den punkten haltar den svenska politiken. Det är som om detta problem inte existerar i Libanon. När statsministern skriver en artikel på Göteborgspostens debattsida tillsammans med Libanons premiärministser Fouad Sinioara agerar han i denna konflikt som om det inte fanns ett problem med att den libanesiska regeringen och världssamfundet stillatigande accepterat en stat i staten i södra Libanon under Hizbollahs ledning och Irans strategi.
[BILD1]
Hans artikel utformas som ett ställningstagande för Libanons regering mot Israel, trots att kriget startade från libanesiskt territorium och fördes utifrån militära installationer och försvarssystem djupt inne i det libanesiska samhället, en placering av militära mål som ingen regering borde acceptera på sitt folks bekostnad. Istället för att diskutera det hot som finns mot Libanons suveränitet och stabiliteten i regionen, nämligen Iran och Syrien som agerar mycket medvetet och öppet väljer Göran Persson att tillsammans med Libanons premiärminister skriva om verkligheten:
Alla länder har rätt att existera inom säkra och erkända gränser, fria från utländsk ockupation.
Det är rätt, men det är faktiskt Syrien som under åratal ockuperade hela Libanon och som lät mörda dess före detta premiärminister, och det är Iran som finansierar Hizbollahs stat i staten och förser den med vapen. Det är Israel som utsätts för hot mot sina gränser av dem som likt Hizbollah vill utplåna landet.
Libanon har alltid varit och bör förbli en fyrbåk för demokrati och frihet i regionen. Dess mångfald ska vara en källa till styrka, inte en grund för interventionistisk påverkan.
Det bästa man kan säga om detta är att det är diplomatiskt, men det är inte sant. Libanon har präglats av inbördeskrig och väpnade miliser i en form som gör det löjligt att säga att landet är ett föredöme för demokrati i regionen, inte minst eftersom Israel är regionens enda och riktiga demokrati där folkets val leder till en regering. En statsminister som vill bidra till stabilitet Mellersta Östern bör inte alliera sig med en regerings historieskrivning och rikta den mot ett annat land.
Trots att författarna understryker vikten av militär trupp på marken för att bidra till stabilitet hör det till saken att den ene författaren har valt att inte skicka trupp till landet som behöver allt stöd det kan få. Sverige skickar istället en kustkorvett. Det är bra det men kommer inte hjälpa till mot Hizbollahs ambitioner att på nytt ta kontrollen över marken. Sverige hjälper inte till med det som Libanon allra mest behöver, nämligen militär förmåga att kontrollera landet. Det var en gång Lars Ohly som inför försvarsbeslutet gjorde det omöjligt att bygga upp den kapacitet som hade behövts nu, när freden kräver militära insatser som ger Libanons regering kontroll över sitt land. Och idag har vi ingen trupp förutom några kustkorvetter varav vi sänder en. Det sätter de stora orden i ett perspektiv som inte är lika hedrande som Göran Perssons ord i talarstolen.