Det råder knappast någon tvekan nu om att det amerikanska presidentvalet kommer att stå mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Det finns heller mycket liten tvekan om att en av dem saknar den lämplighet som krävs av en ledare för en supermakt. Trump har under primärvalskampanjen odlat motsättningar, rörighet och opålitlighet. Redan där vi nu är har detta skadat USA när det gäller förtroende och stabilitet, som allierad och som värnare av de mer grundläggande värden som har gjort USA stort bland dess vänner.
Eftersom så många inklusive jag själv ansåg det var uteslutet att han skulle komma så långt som han nu har gjort är det svårt att göra samma tvärsäkra påstående om hans chanser att vinna valet. Förmodligen beror valresultatet mer på vad som händer kring Clinton än på vad Trump kommer säga, påstå och lova. Det är nog ingen överdrift att påstå att sällan har så många republikaner hoppats på den demokratiska kandidaten som inför det val som nu tar form. Clinton ska inte underskattas vare sig vad gäller erfarenhet, kunskap och kompetens men hennes främsta vinnarchanser ligger nog i Trump och de motreaktioner han skapar.
När Donald Trump hållit genomtänkta och skrivna anföranden kring utrikespolitik har det knappast blivit bättre än när han har talat spontant. Han ifrågasätter eller är skeptisk till Nato. Han tycker att Putin verkar vara en bra partner. Han vill hellre ha murar för människor, varor och tjänster än en öppen marknadsekonomi. Han skäller på Kina, Mexiko och andra delar av världen liksom på andra kandidater i en form som inte har bidragit till att höja respekten för honom eller de väljare som gläds av detta. Det är inskränktheten, misstron och föraktet som präglar hans retorik.
Risken för att Trump blir vald förtjänar lite eftertanke. Den påminner oss nämligen om varför USA är en viktig maktfaktor för den fria världen. Det är avgörande viktigt att USA bidrar till säkerhet och stabilitet genom Nato och genom sina långsiktiga relationer till sina allierade. Det understryker varför det är viktigt att världen kan samlas mot alla de som är det öppna samhällets fiender. Fri handel och en öppen världsekonomi har gett välstånd och ökad frihet världen över. De som vill gå en annan väg kommer att bidra till minskad välfärd på ett sätt som drabbar de fattigaste, minskad fri handel, en splittrad demokratisk värld och en tid då motsättningar används för att stärka politiken istället för en stark politik för att minska motsättningar. Ett starkt och trovärdigt USA är viktigt för den fria världens stabilitet och fred. Det är inte lite som står på risk i det amerikanska presidentvalet.
Även i Europa talar splittringens och motsättningarnas krafter högre än dem som vill samarbete, sammanhållning och öppna gränser. I Storbritannien folkomröstningen där nejsidan ohämmat tror sig kunna påstå att EU står för all byråkrati som världen funnit, och glömmer att Storbritannien tillsammans med Sverige själva ligger i täten, och långt över EU-genomsnitten för olika typer av detaljregleringar. Beslut som går en emot blir viktigare än de gemensamma institutioner som förenar och har en långt större betydelse för ekonomi, säkerhet och fred.
Det är som om någon skulle driva en kampanj för att upplösa Sverige på grund Systembolaget och åldersgränserna. Eller för att markera mot skattehöjningar och en företagspolitik som mer är mot än för. Eller som ogillar att staten bestämmer över föräldrarnas ledighetsuttag. Men mig veterligt har ingen krävt upplösning av Sverige eller åtminstone en förändring av regeringsformen för att garantera de beslut man gillar. Sanningen är att Sverige som nation ger sina invånare mycket mer genom sammanhållning, trygghet, gemenskap och välstånd än vad någon reglering kan motverka.
Och det samma gäller EU. Man kan ha många synpunkter på arbetstidsdirektivet, eller på jordbrukspolitiken. Men för det första hade motsvarande återfunnits på nationell nivå om det inte varit föremål för den gemensamma politiken. Kanske inte svensk men fransk och tysk jordbrukspolitik hade varit genomreglerad än mer, till nackdel för svenskt jordbruk och svenska konsumenter. Tron på att en svensk regering med Romson, Fridolin och Löfven skulle avreglera arbetsmarknaden istället för att ha ett eget arbetstidsdirektiv är lätt naiv.
Men för det andra, det finns inget arbetstidsdirektiv eller ingen miljöreglering som väger tyngre än det faktum att vi har en gemensam marknad, en gemensam miljöpolitik, en samlad utrikes- och säkerhetspolitik och en sammanhållning som värnar frihet och fred.
Likväl präglas mycket av europeisk debatt av trumpism. Vi har Sjöstedt, Åkesson, Farage, Le Pen och Putin. De skulle alla gilla en upplösning av EU därför att deras politik mår bättre av instängdhet och illusionen om att vi i en globaliserad värld sköter oss själva bäst. Det faktum att en och annan företagsledare tror sig vara intellektuellt upplyst genom att hålla med Sjöstedt visar bara på hur många som glömmer vad Europa och EU handlar om. Det är för många som tror att alternativet till europeisk lagstiftning är frånvaron av lagar man ogillar. Så är det inte. Snarare blir det 28 nationella lagar att ogilla.
I går presenterade EU-kommissionen sina prognoser över den europeiska ekonomin och medlemsländerna. För Sveriges del visade man på den höga ekonomiska tillväxt som präglade 2015. Det kan vara värt att komma ihåg att den bottnar i tidigare års ekonomiska politik, och i det faktum att 2015 gällde en alliansbudget.
Men vad som kan vara väl så viktig för den interna S-debatten och för samhällsdebatten i övrigt är att Sverige sedan 2006 tillhör de tre av EU-15 länderna där låginkomsttagare haft en bättre löneutveckling än genomsnittet i landet. Det är sänkta skatter och fler jobb som gör detta. Men det kom liksom aldrig riktigt fram när Stefan Löfven på första maj menade att alliansen splittrade landet och gjorde det allt fattigare. Hade han vetat det hade han kanske också varit modigare i sitt vallöfte om 5000 statliga beredskapsarbeten. Det innebär fram till 2020 1000 fler statliga jobb, vilket motsvarar en promille av den en miljon människor som beräknas leva i utanförskap 2020. Kanske hade han lovat enkla jobb i staten åt 7000 personer.
Det tragiska är att löftet om 5000 beredskapsarbete var det som var huvudnyheten i ett Europa där statsministern kunde talat om hoten från Ryssland, terrorismen, mördandet i Syrien, behovet att hålla samman EU, vikten av att vi även militärt bekämpar ISIS och att vi bara kan få fler jobb om vi låter den europeiska ekonomin växa. I en värld där inskränkthet och nya gränser hotar vår säkerhet och fred borde visionen kunna vara något större än 5000 beredskapsarbeten till 2020.