EU-kommissionens höstprognos bidrar till den dystra stämning som präglar synen på europeisk ekonomi. I princip ingen tillväxt alls för de kommande kvartalen och en mycket knapp sådan för 2012 är dystert med tanke på att skuldbördan nästa år toppar kring 85 % i genomsnitt. Det är mycket högt och innebär mycket stora utgifter för räntor.
Och för Grekland blir skuldbördan närmare 200 % om inget görs, för Italien närmare 130 %. Med tanke på att det är för låg tillväxt och för låg tillväxtkraft som har lett Europa in i skuldkrisen är detta allvarliga siffror. Men den akuta skuldkrisen har accelererat på grund av växande misstro mot politiskt ledarskap. Även där har Grekland och Italien stått i främsta ledet. Och de regeringar som nu faller i dessa länder förebådar en insikt i det omöjliga i ett ledarskap som inte tar problemen på allvar eller som inte förmår göra något.
Det är ett förtroende förknippat med de personer som nu verkar bli regeringschefer i dessa två länder. I Grekland den tidigare vice ECB chefen Papademous och i Italien den tidigare EU-kommissionären Monti. De är förknippade med kompetens och integritet men även för dem hänger allt på det parlamentariska förtroendet och förmågan att få igenom besparingar och reformer i sina parlament.
Och det finns ingen genväg till att stegen ut ur krisen än konkreta beslut som ger tillväxt och besparingar och i sin tur förtroende. Mot den bakgrunden är den debatt som nu ständigt förs om nya konstellationer och nya grupperingar inom euroområdet inte bara en flykt från den reformpolitik som måste föras utan också hindrande för de reformer som krävs. Ett tvåtakts Europa eller ett tretakts Europa ger inte bättre beslut men nya klyftor och gränser som motverkar den tillväxt som behövs.
Det vore rimligt om de regeringschefer och statschefer som ständigt diskuterar institutionella reformer för att lösa krisen i första hand drev igenom de reformer i sina egna länder som behövs. Det gäller i allra högsta grad Frankrike som är mest aktivt i debatten om nya beslutsformer men som saknar beslut för den egna ekonomin.