I dag avslutades en av de sista akterna i ett för Europa och Storbritannien tragiskt drama. När Europeiska rådet, statsministrarna i medlemsstaterna, i dag godkände det färdigförhandlade avtalet mellan Storbritannien och EU var det efter en lång tids förhandlingar präglade av oklarhet, och resultatet präglas av oklarheter. Avtalet om de framtida relationerna präglas av förhoppningar om att det ska innebära utträdet inte ska få de konsekvenser som utträdet i sig innebär. Avtalet det kommer med stor säkerhet godkännas i Europaparlamentet. Frågan är om det kommer att godkännas i det brittiska parlamentet.
Skälet är mycket enkelt. Utträdet och utanförskapet blir inte som någon ville. Britterna röstade mot något utan att rösta för något som var bättre. Skälet till det är att det finns inte så mycket bättre än att ha gemensamma marknader och lagar för produkter och tjänster som man tillsammans utformar.
Själva utträdet blir självfallet i sig smärtsamt, när ett djupgående juridiskt och politiskt samarbete under mer än 40 år bryts upp men i det lite mer långvariga perspektivet finns ingen fördel i att stå utanför den marknad som dominerar den brittiska ekonomin. Det finns ingen fördel i att andra stiftar lagar som man i praktiken behöver anpassa sig till. Det finns ingen fördel i att inte samarbeta. Ingen fördel i att inte ha en gemensam inre marknad för produkter, tjänster, kapital, banker, telekom, energi eller transporter. Marknader och konkurrens underlättar och ger människor större rättigheter och möjligheter.
EU kan agera mot Ryssland, mot Kina och mot USA i en värld där politiska ledare vill låta makt gå före rätt. Europeiska unionen kan förhandla handelsavtal med Kanada, Singapore och Japan för att inte nämna alla de andra förhandlingar som är på gång. Man kan förhandla på lika villkor med USA istället för att underordnas av de impulser som nu styr Vita Huset. Säkerhet, kamp mot kriminalitet, en gemensam politik mot klimateffekten och för mänskliga fri och rättigheter i en internationell rättsordning som måste värnas i en tid av auktoritära kartellers frammarsch.
Europeiska Unionen är inte Bryssel, Parlamentet, Kommissionen eller ministerrådet utan alla de människor, samhällen, universitet, organisationer, handel, investeringar och företag som lever och utvecklas här i en öppenhet över gränser, där nya fenomen kan prövas och där varje individ har samma möjligheter inom hela EU. Det är sammanhållningen gentemot hot och kring de lagar och regler som värnar demokratin och individers rätt.
EU är en legal union, en union av lagar som ger människor rätt. Det innebär inte att lagarna är rätt för den enskilde, uppfyller de krav som jag eller andra har. Men det är rätt att vi har gemensamma lagar, att vi har en rätt för den enskilde och att vi kan fatta gemensamma beslut i de utmaningar och hot som drabbar oss gemensamt. Alternativet är ensamhet, svaghet och oförmåga. Redan nu har vi sett hur det sänkta värdet på pundet har kostat britterna mer i välstånd än de årliga medlemsavgifterna, som de fått ett återflöde av. Och den minskade ekonomiska tillväxten, både konstaterad och prognosticerad ger många avgifter för utanförskapet, större än medlemskapets, men även här utan återflödet.
För britterna är resultatet ett annat än vad man tänkte sig när man röstade om utträde. Då var det mot ekonomiska problem och regleringar som man tänkte sig att just EU stod för, bortseende från att det som inte är gemensamma regleringar och lagar blir till nationella när man lämnar. Då var det världen som kändes för stor, nu blir världen än större och Storbritannien än mindre i en värd utanför EU. Från att ha varit en andra klassens stormakt med EU som bas blir man nu en tredjeklassens, utan inflytande i det gemensamma europeiska och med minskat inflytande ensamma i världen. Mindre gemenskap, mindre samarbete, utanför den inre marknaden men så mycket inne som man kan, utanför sammanträden och möten som formar den gemensamma framtiden. Sämre ekonomisk utveckling och sämre villkor för att förhandla om fri handel.
Det är tragiskt och det är befängt att det finns betydande politiska krafter som vill att Sverige ska gå igenom det samma. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet och de som tror att marknadsekonomi uppnås genom att vi avvecklar de marknader vi har i tron att Sverige ensamt avreglerar sin ekonomi.
Långt ifrån verkligheten och farligt i en värld där de rättssamhället är både nationellt och internationellt utsatt för attacker från dem som vill att makt ska stå över rätt. Långt från vad britter tänkte sig och därför blir det svårt att få ett godkännande i det brittiska parlamentet. Det finns nämligen ingen som är beredd att ta ansvar för att så här blev det.