[BILD1] Vad är det som egentligen präglar den franska nationalförsamlingen när den medvetet vill skapa en konflikt med Turkiet och försvåra förhandlingarna mellan EU och landet? Den nya lagen som deputeradeförsamlingen har antagit och som förbjuder förnekelse av den armeniska förintelsen kommer inte att underlätta möjligheterna att i Turkiet debattera den armeniska frågan och göra upp med landets historia. I den officiella turkiska historieskrivningen var det ett inbördeskrig med grymheter mot civila, inte ett folkmord. Det är en föreställning som enbart kan förändras genom en öppen debatt och fri forskningom det folkmord som skedde och som armeniska organisationer världen över vill ha erkänt. Problemet är att det franska utspelet syftar till att undergräva relationerna mellan Europa och Turkiet av andra skäl samtidigt som man genom sitt beslut legitimerar de krafter i Turkiet som vill förbjuda en fri diskussion om folkmordet.
[BILD2] En lagstiftning som förbjuder det fria ordet är destruktiv för den som vill uppnå försoning och förståelse av en svår historia. Det erkännande som armenier har rätt att kräva uppnås inte gnom att man i Frankrike förbjuder den debatt om historien som man behöver i Turkiet. I tidningen Economist diskuteras frågan om dåliga lagar och turkisk historia. Det är först när man i Turkiet kan diskutera sin historia öppet och fritt och låta sanningen träda fram som landet kan bli medlem i EU. Den franska nationalförsamlingen har motverkat både det första och det andra och dessutom legitimerat dem som vill förbjuda yttrandefrihet och öka motsättningarna mellan länderna på just det sätt som Europa efter andra världskriget försöker komma bort ifrån genom EU. Det skulle behövas lite mer av Voltaire i den franska debatten.