Svd, publicerad den 31 maj 2024
I själva verket är EU för oss svenskar första persons pluralis – vi – där vi är subjekt som kan påverka och genomdriva demokratiska beslut.
Utanförskapets mentalitet leder till en Europapolitik som formas av den svenska inrikespolitiken. Som försöket att få triumfera med svensk arbetsmarknadspolitik på europeisk nivå eller kraven på att EU ska reglera barnens skärmtid, liksom alla andra önskelistor om de symbolfrågor som för tillfället fångar den svenska debatten. Till detta den ständiga upprepningen av allt som ska stoppas; som om någon bortom vårt eget inflytande ständigt vill förbjuda kebab, löveldning, snus eller reglera jordgubbar.
I det första fallet ställer vi förhoppningar på det europeiska beslutsfattandet som det omöjligen kan leva upp till. Arbetsmarknadsfrågor och skärmanvändning hanteras bäst på nationell nivå, om de ens ska hanteras politiskt. I det andra fallet beskrivs EU som en övermäktig motpart.
Det är en mentalitet som innebär att vi överlåter åt andra att utforma Europas politiska agenda, och hur vi ska möta hoten från Ryssland, Kina och Iran – och klara det även om USA abdikerar som den fria världens ledare. Det handlar om vi.
Det ligger i vårt försvars- och säkerhetspolitiska intresse att stärka Natos europeiska ben. Det kräver i sin tur att Europa får en så stark ekonomisk utveckling genom handel och innovationer att vi kan hävda oss mot Kina, vara en viktig partner till USA och ett föredöme för de delar av världen som nu söker sina allierade.
Det är bara i EU som Sverige kan föra en politik som leder till detta. Alternativet är 27 olika nationella lagstiftningar och byråkratikulturer i Europa.
Det gemensamma beslutsfattandet är därför en förutsättning för att utveckla en dynamisk ekonomi, skapa bästa möjliga förutsättningar för europeiskt och svenskt företagande, och klara omställningen från fossila bränslen. Precis som i Sverige eller på länsstyrelsen i valfritt län kan det göras mer eller mindre bra, och just därför måste vi inse att vi har ansvaret för att göra det så bra som möjligt. Det är det vi kan göra.
Valdebatten borde därför handla om hur nästa EU-parlament ska stärka marknadskrafterna och företagandet. Den statsdirigistiska politik som präglat kommissionens inriktning, och som de svenska och europeiska vänsterpartierna stöder, reglerar sönder den europeiska ekonomin och driver investeringar och kapital till andra delar av världen.
Och det mest övergripande: Utgången av Rysslands krig i Ukraina kommer att definiera Europa och EU i generationer framöver. Vi lever inte i allvarstid, utan i krigstid. Det är bara genom och i EU vi kan möta detta hot.
Ryska tillgångar i EU bör konfiskeras och bidra till Ukrainas försvar. En gemensam upplåning för att finansiera stödet till Ukraina är en långt mycket mer legitim åtgärd än den gamla och outnyttjade fonden för återhämtning efter pandemin.
Och för att värna Europa måste EU och Storbritannien inleda en försoning och gradvis återförening. I en ny europeisk gemenskap med britterna kan vi nå den ekonomiska styrka och politiska kraft som vår roll i världen kräver.
Vi ska därför vare sig ha ett ”lagom” EU, nya murar eller ”skeptisk” EU-politik. Vi ska ha ett så starkt Europa som möjligt. Det är nämligen vi.