I en tid av snabb förändring känns det som att den politiska debatten är mer bunden av det politiska spelet och de byråkratins ramar vi själva skapat än påverkade av verkligheten. I det politiska spelet bedöms olika utspel mer utifrån hur media reagerar – mindre hur de påverkar verkligheten – och vad det ger i det partipolitiska spelet. Byråkratins ramar blir till hinder för politisk vilja istället för till de förutsättningar för ett genomtänkt och snabbt beslutsfattande som krävs.
När kriminalitet och mord ökar i några av Sveriges största städer och poliser inte förmår utreda dem, rättsväsendet inte hantera processerna och otryggheten växer så krävs det ett agerande som utgår från de omedelbara krav som rättsstaten ställer. Man kan inte då sitta kvar i formuleringar som översyn av organisation och vikten av dialog inom en myndighet som uppenbarligen inte fungerar som den ska. Ledarskap kräver handling.
Då får man se till att brottslingar som påträffas med vapen får omedelbara straff och konsekvenser. Om dagens regler inte gör det möjligt ändrar man reglerna om man vill ta kommandot både över verkligheten och lagstiftningen. Kriminella gäng måste brytas upp, inte bli till förhandlingspartners. Man måste se till att de stadsdelar som präglas av otrygghet och en utveckling bortom rättsstatens regler inkluderas i rättssamhället med de insatser som det krävs. Om polisen inte räcker till i Malmö, Göteborg och Stockholm ser man till att den får de resurser som krävs och den ledning som behövs. Regeringen styr riket.
När omvärlden förändras så att Sveriges säkerhetspolitiska läge förändras radikalt till skillnad från de hoppfulla men verklighetsfrånvända föreställningar som den tidigare försvarspolitiken byggt på så måste man agera. Istället för att hänvisa till kommande försvarsberedningar och framtida försvarsbeslut. Vi behöver fatta beslut nu som stärker vår säkerhet både nu och under kommande år då utvecklingen fortsatt ser ut att bli allt mer hotfull. Regeringen har ansvar för att agera och få till stånd de beslut som krävs.
När de svenska skolornas resultat sjunker men vi samtidigt ser att fristående skolor presterar bättre, även med hänsyn tagen bakgrund till elevunderlag, är det rimligt att man hanterar problemet med de dåliga skolorna snarare än irritationen över att fristående skolor är framgångsrika och populära.
När vi ser att svenska företag möter en allt svårare konkurrens och allt större utmaningar är inte skattehöjningar och diskussion om att vinst är orättfärdig det rätta svaret. Vi behöver se till att företag kan och vill investera i Sverige, att de kan utvecklas och konkurrera världen över och att de har de bästa förutsättningarna att anställa så vi får fler i arbete och fler skattebetalare.
Det är inte medias reaktioner och opinionsbildning som styr utan de politiker som vi valt och den regering som vi har. Förmår den inte hantera den verklighet vi möter underminerar den vårt samhälle och skapar ökat utrymme för dem som vill underminera de värden som vårt samhälle bygger på.