När detta skrivs på väg till ett möte med Europeiska Centralbankens ledning kring frågor om europeisk penningpolitik, finansiell lagstiftning och tillsyn, där ju ECB är euroländernas övergripande tillsynsmyndighet. I debatten om svensk och europeisk ekonomisk politik har nu den låga inflationen blivit en bekväm förklaring, bekväm för att det upplevs vara ett problem som man enkelt kan göra något åt genom ännu mer sänkta räntor och fortsatt stora underskott.
Men det är en problemsyn som bortser från de behov av reformer och stabila finanser som ligger i grunden för våra problem. Det är en fråga som kommer att återkomma när vi i kväll i Strasbourg diskuterar i Ekonomiska utskottet den ekonomiska politikens ramverk.
Att göra låg inflation till ett problem i sig är som den gamla historien om de trogna gamla högerväljarna som som hade läst att lågt valdeltagande skulle gynna de borgerliga och därför inte gick och röstade. Låg inflation som beror på låg oljepris och ökad produktivitet genom Internet är inte ett ekonomiskt problem utan en möjlighet och en utmaning. Stigande oljepriser skulle ju inte göra tillståndet bättre för Frankrike eller Tyskland, eller för Sverige.
Europeisk ekonomi befinner sig i en oviss situation för att uttrycka det optimistiskt.
Den ryska krigföringen mot Ukraina har gjort det nödvändigt med sanktioner som slår hårt mot Ryssland, hårdare än vad den ryska ledningen vill tillstå och kraftfullare än vad skeptiska betraktare som på något sätt vill ha ”hårdare tag” vill tillstå. Det är framförallt de finansiella restriktionerna som nu försvårar den ryska ekonomins och näringslivets finansiering. Men mer än det är det Putins egen politik av krigföring, repression och rättslöshet som skrämt bort de utländska investeringar som är alldeles avgörande för att utveckla den ryska ekonomin.
Därmed har Putin sedan lång tid gjort den ryska ekonomin allt mer beroende till oljan och därmed till det fallande oljepriset. Det fallande oljepriset och beroendet till oljan krymper nu med omedelbara konsekvenser rysk ekonomi samtidigt som isoleringen och bristen på investeringar krymper framtidsmöjligheter för Ryssland.
Konsekvenserna av Putins politik och av sanktionerna påverkar självfallet Europa som en ekonomisk aktör med handel till Ryssland. Det gäller inte minst Tyskland och Finland men fler länder än så. Samtidigt är det uppenbart att reformpolitiken för att ta Europa ut ur krisen genom stabila offentliga finanser och skärpt konkurrenskraft inte drivs med den kraft som behövs. I länder som Italien och Frankrike fortsätter den offentliga utgiftspolitiken som om inget hade hänt, och som europeiska socialdemokrater förespråkar, medan reformerna uteblir, i Frankrike för att regeringen egentligen inte vill och i Italien för att den inte riktigt lyckas. I de länder som har reformerat, de baltiska staterna och i Storbritannien, utvecklas däremot ekonomin snabbt samtidigt som utvecklingen i Spanien och i Portugal med ny politik går i rätt riktning.
I världen utanför Europa pågår den ekonomiska utvecklingen nästan som om inget hänt. Den präglas av den dynamik som följer av allt fler marknadsekonomiskt inriktade länder, de framväxande ekonomiernas fortsatta framväxt och snabbheten i innovationer inom framförallt informationsteknologin som påverkar både produkters utveckling, nya tjänster och tjänsteekonomins tillväxt samt marknadernas mycket snabba förändring.
Ett Europas som stampar och står still drabbas i detta perspektiv av att stå still eller inte röra sig fort nog. Det är självförvållat. Sverige löser självfallet inte det problemet genom att överlåta till en rödgrön regering att föra en sådan rödgrön politik som har lett länder in i krisen. Men Europa i sig, och i synnerhet Sverige, får inte ta sin tillflykt i att med penningpolitik, eller större budgetunderskott, ersätta eller kompensera för reformpolitik.
Dels därför att våra problem var och är att pengar var för billiga och ledde till investeringar och konsumtion som inte betalar sig tillbaka. Dels därför att det vare sig är låg inflation eller för lite pengar som är problemet utan för lite reformer, för lite konkurrenskraft och för lite innovationer och för små marknader.
Låg inflation kan vara ett problem om det bottnar i en långvarigt fallande efterfrågan som i sin tur leder till minskad konsumtion och minskade investeringar. Men om inflationen beror på fallande priser av andra skäl, som fallande oljepris eller högre produktivitet genom kunskapssamhällets utveckling, modern informationsteknologi och Internet är det en annan fråga.
Att oljan blivit billigare stärker sänker kostnader och stärker konkurrenskraft. Internet har lett till nya och moderna affärsmetoder som sänker kostnader och till en produktion av varor och tjänster som är billigare. Det är ingen nackdel för ekonomi eller för löntagare/ konsumenter. Det som håller tillbaka den europeiska ekonomin är utbudsproblem av olika slag.
De finansiella marknaderna har blivit så reglerade att kraven för investeringar blivit högre. Regleringar och fragmentering av den inre marknaden håller tillbaka investeringar. Bristande konkurrenskraft ger bristande lönsamhet och lägre vinster och därmed mindre investeringar. Vi behöver reformera företagarklimatet snarare än klimatet för politiker att stimulera genom höjda kostnader.
Det är inte den låga inflationen som är Europas, eller Sveriges, problem, ej heller bristen på ekonomiska stimulanser genom underskott, utan de höga trösklarna för investeringar, arbete och företagande. Det är problem som vi kan göra något åt till skillnad från den ryska ekonomins förfall och den globala ekonomins utveckling. Ett lågt oljepris är i den delen inte en nackdel lika lite som de möjligheter Internet och kunskapssamhället erbjuder.