Runt om i Sverige ställs nu minneshögtider över kristallnatten den 9 oktober 1938 in. I Sverige är det 85 år efter denna inledning av Förintelsen för osäkert för judar och för andra att minnas en dag som symboliserar något av det värsta i europeisk historia. Det är en skam för Sverige att vi nu har en antisemitism som gör livet osäkert för dem som vill varna för antisemitismens offer och det är ett moraliska förfall. Det är ett säkerhetspolitiskt misslyckande att hotet om våld vinner över löftet om ”aldrig mer”.
Säkerhetsmässigt innebär detta att anhängare som jublar i Sverige över en terrorgrupps mördande nu har ett våldskapital som drabbar svensk trygghet och säkerhet. Det är svårt att ta in att människor i bilkonvojer tutar och hyllar en massaker på människor för att de var judar. Att de genom sin hotfullhet kan hindra sammankomster för att hedra barbariets offer är ett rättssamhällets förfall och ett hot mot demokratin.
De som i kulturkrigets namn sökte klistra på den nuvarande regeringen att man inte bara hotade demokratin utan stod för en antisemitism talade inte sanningen utan lät som egen politiska vilja dölja verkligheten. Men deras vilja att försöka hitta antisemitism där den inte fanns ledde till att man då valde bort att se det stora hot som fanns och till att man nu passivt bara förfasar sig. Någon skriver i den oskyldiga naivitetens namn att det kanske behövs mer utbildning om Förintelsen i skolan, blundande för det faktum att de grupper vi nu talar om jublar över mördandet av judar.
Kampen mot antisemitismen måste självfallet alltid bygga på utbildning, kunskap och upplysning. Men nu handlar det om att bekämpa de grupper som med våld hotar det fria samhällets minnesstunder och dess opinionsbildning för just tolerans, öppenhet och respekt.
Det kräver att man angriper de grupper som gör detta. Det kräver att politiska partier som har dessa sympatisörer fördömer dem. Det innebär att det måste finnas noll tolerans att utveckla relationer med grupper som står för terror eller jublar över dess offer. Det kräver att de som i sitt kulturkrigande vände blickarna bort från det som var hotet om en öppen antisemitism fäster blickarna på den verklighet vi lever i.
Det innebär också att viljan att fördöma Israel för att gå dessa grupper till mötes måste betraktas som just eftergivenhet till den antisemitism som finns i den politiska närheten.
Det borde vara självklart att de som vill palestiniers väl och frihet fördömer deras förtryckare i form av Hamas och Islamiska Jihad istället för att sända vidare deras propaganda. Vi bör välkomna att de som med vapen vill mörda människor bekämpas där de fortsatt med missiler och gisslan söker döda judar i Israel. Det är för mig obegripligt att det bland vänstern och dem som demonstrerar för palestinsk frihet finns så liten omtanke om palestinier som används som sköldar i Hamas krig och så liten kritik mot Hamas totalitära förtryck.
Tystnaden inför Hamas och än värre omfamnandet av Hamas, sjungande av sånger om att utplåna Israel, ”from the river to the sea” och demonstrerandet under Hamas flaggor är att tiga eller till och med ge stöd till den antisemitism som nu skakar det svenska samhällets mest självklara värden.
Tanken på att den före detta statsministern vill stämma dem som tar upp frågan om socialdemokratiska riksdagsledamöters deltagande på Hamas-arrangemang, är skrämmande ur många aspekter. Det är oavsett alla dessa aspekter inte så man bekämpar antisemitismen. Det är Hamas och deras stödgrupper i Sverige som måste brännmärkas.
Och låt det vara klart, det säkerhetspolitiska hot som det innebär att en stor grupp människor jublar över terrordåd och skriker slagord om död åt judarna är ett hot mot svensk säkerhet och måste behandlas som så. Rättssamhället kan inte acceptera att en grupp människor i Sverige lever under hot på grund av sin tro och sin tillhörighet. Antisemitismen måste tryckas tillbaka, inte bara genom välmenande ord om utbildning utan genom att rättssamhället utövar sin kraft mot dem som hotar det.
Sverige skall vara ett land där vi kan ihågkomma Kristallnatten utan rädsla, där judar och vi alla kan gå trygga oavsett vad terrorgruppers anhängare i Sverige tycker. Det är terrorns stödtrupper som ska möta hinder, inte vi alla som står för det öppna samhället.