I en värld där några av de mest grundläggande förutsättningarna för vår säkerhet, fred och vårt välstånd är under en osäkerhetens stora förändring imponerar det att Stefan Löfven kunde hålla fokus på att staten ska detaljstyra löneutvecklingen för lärare med sikte på just 3000 kronor. Hur vi ska säkra svensk säkerhet, bidra till stabilitet i vår del av Europa och stärka den europeiska fredsordningen kunde annars lätt varit frågor som distraherat från agendan om att politik är höjda bidrag till kommuner och medborgare, skapade jobb, kvotering och styrning av människors egen vardag. Självfallet ska lärarnas arbetsgivare bedriva en lönesättning som attraherar och utvecklar fler till bra lärare men det är kanske inte statsministern och regeringen som ska sätta lönenivåer.
Vi kommer nog få se mer av detta under veckan i Visby, där frågor om hur vi finslipar debatten från 1980-talet om socialförsäkringar, lönesättning, bidrag och ledigheter tycks ta en stor plats. Symptomatiskt för just denna agenda var att när Löfven talade om jobb talade han inte om jobb utan om trainee-jobb och andra jobb som kommer till genom bidrag från offentlig sektor. Det är från denna gamla politik som Sverige behöver förnyas.
I Europa, inbegripet Sverige, är den dominerande frågan, av uppenbara skäl, hur den grekiska regeringens kampanj för att säga nej till fortsatta internationella grekiska krediter ska påverka oss alla och Grekland i synnerhet. Det kommer i sin tur vara avgörande för europeisk politik och utveckling under lång tid. Och det påverkar just nu debatten i Bryssel med viss kraft.
Syriza och den grekiske regeringschefen har inte sagt nej till internationella bidrag, lån och stöd till den grekiska ekonomin. Hans bestämda uppfattning är att världen och EU ska fortsätta med detta utan att ställa några konkreta motkrav. Det är inte bidragsberoendet som är hans bekymmer vad gäller grekisk självständighet och stolthet. Det gäller istället det grekiska parlamentets rätt att oavsett ekonomins verklighet bestämma över höjda bidrag och ökade offentliga utgifter, oavsett om man kan betala själv eller ej. Och det är tyvärr precis detta som är Greklands problem jämfört med en lång rad andra krisländer. I Lettland, liksom i de andra baltiska länderna, Irland, Storbritannien, Spanien och Portugal har inte vänsterpartier definierat stolthet och suveränitet som bidrag utan som ekonomisk förmåga att hantera landets skulder och välfärd.
Nu senast i kväll definierade SvT frågeställningen som att EU och andra långivare kräver nedskärningar. Det är fel. En grekisk bankrutt – av det slag som Tsipras nu vill att det grekiska folket ska rösta för genom att stödja ett nej till långivarna – kommer leda till drakoniska nedskärningar och risken för att sammanbrott i det grekiska samhället. Långivarna har istället möjliggjort en stor del av Greklands utgifter och dess förmåga att hantera gamla lån. Men kravet har varit att Greklands regering måste reformera för att landet själv ska kunna stå på sina ben.
Noterbart är att stora delar av den svenska vänstern anser att andra länder ska fortsätta finansiera och betala grekernas välfärd även när den grekiska regeringen själv säger nej till bidrag och reformer. Så har det varit nu sedan 2008 och med Syrizas tillträde vid makten vände man ner den trend som äntligen hade vänt upp. Eurogruppens regeringar har tagit ansvar för Greklands sociala välfärd i större utsträckning än vad Tsipras nu gör när han föreslår att man ska välja konkursens väg.
Det kan vara en sekteristisk världsbild och en extrem vänsterlogik, kanske också ett marxistiskt perspektiv på historiens förlopp och kriser som leder till denna politik som drabbar grekerna och Grekland mer än någon annan.
Men det kommer att drabba oss alla om det till slut, trots de nya försök, från Eurogruppen, vi kan räkna med under de kommande dagarna, blir en konkurs. Och osäkerheten kommer att drabba ett antal andra länder, där extrema vänsterkrafter har fått ett betydande stöd för sina löften att strunta i krisen. Nu har både Spanien och Portugal kommit så långt i sina reformer att det knappast drabbar de i en mer grundläggande bemärkelse men ivern att investera i södra Europas krisekonomier blir något mindre om ett land ställer in sina betalningar. Europeisk efterfrågan kommer att i osäkerheten påverkas. Andra regioner och andra marknader kommer åtminstone på marginalen att vinna något mer i jämförelse.
Inför allt detta krävs en både europeisk och svensk reformagenda som måste handla om något mer än hur staten vill att lärarnas löner ska bestämmas, hur föräldrars ledighet ska bestämmas och hur nya bidrag ska göra det möjligt för medborgarna att göra lite mer på skattebetalarnas bekostnad och lite mindre under eget ansvar. Den inre marknaden, den ökade rörligheten på arbetsmarknaden, ett avskaffande av LAS, lägre skatter på jobb som är jobb istället för högre bidrag till jobb som inte är jobb, sänkt värnskatt som attraherar företag, företagande och forskning, ökad konkurrens inom välfärdens olika växande verksamheter, ett bevarande av kärnkraft som ger säkerhet och säker tillgång på energi, ökat utrymme för investeringar, sänkta skatter som ger både ökad efterfrågan och ökat utbud av arbete och jobbmöjligheter.
Och inför den utveckling som präglar hela Östersjöområdet krävs det något mer än att begränsa den svenska krigsmaterielexporten, nämligen ökad försvarsförmåga genom ökade anslag och ett ökat deltagande i det säkerhetspolitiska samarbete som Nato är och där ett svenskt medlemskap bör vara den logiska slutpunkten för ett land som anser att fria stater och demokratier måste kunna värna sin frihet och demokrati.
Det sammanbrott och den terror som hotar Europas grannskap från Tunisien till Jemen och Irak är i sig ett fundamentalt hot mot den globala ekonomin och en fredlig världsordning men drivs av en terrorism som riktar sig även mot oss. ISIS är ett hot mot det öppna samhällets säkerhet liksom framväxten av en islamistisk extremism hotar dess frihet.
Putins påtryckningspolitik påverkar hela Europa, främlingsfientlighet och motvilja mot europeiskt samarbete kräver mer än någonsin att vi söker hålla samman EU och kräver en europeisk politik som kan stå stark mot extremism, främlingsfientlighet och nationalistiska motsättningar. Det som är den kanske största flyktingvågen sedan andra världskriget ställer en lång rad krav på våra samhällen och på Europa. En svensk statsminister bör inte bara reflektera över detta utan också kunna klargöra den roll han vill att Sverige ska spela tillsammans med andra länder.
Vare sig vi är i Visby eller någon annanstans i Sverige kommer dessa frågor avgöra vårt välstånd och vår säkerhet mer än de riktade statliga bidragen till kommuner för lärares lönesättning och ungdomars traineejobb. Lärarnas löner kommer nämligen bara kunnat utvecklas genom att vi möter de stora frågorna och unga kommer liksom äldre bara få jobb om vi kan utveckla en ekonomi med företagande och konkurrenskraft i global styrka.
Det är inte medborgarnas moral eller vardag, lika lite som kommuners och skolors prioriteringar, som en statsminister bör styra över utan över Sverige. Sverige som samhälle och Sverige som stat i en värld med större utmaningar mot allt vad vi står för än på mycket länge.