Så fortsätter det politiska landskapet i Sverige att gradvis förändras. Med Ebba Busch Thor får kristdemokraterna en ny partiledare som är tydlig med sin syn på skillnaderna i politiken. Och journalister drabbas av en väldig nyfikenhet om religion och kristendom på ett sätt som bara kan ske i ett tidigare statskyrkoland där kyrkan i dag mer satsar på politiken.
Tillsammans med alliansens övriga partiledare får Busch Thor nu ett ansvar för att forma en politik som kan utveckla Sverige i den tid vi lever i, med de utmaningar vi möter snarare än de debatter som överlever från 1970-talet. I den delen kan det vara ett memento att de partier som mest enträget har prioriterat kvotering av kvinnor nu är de som leds av män. Det säger inte så mycket om dem men något om kvoteringstanken som medel för ett jämställt samhälle.
Samtidigt drivs nu socialdemokraterna allt längre bort från den pragmatiska väg som många trodde skulle bli socialdemokraternas med Stefan Löfven i spetsen. Stefan Löfvens löftesbrott handlar inte bara om att han och Socialdemokraterna lovade mer än de kan hålla utan också om att vänsterpolitik nu får en allt större tyngdpunkt inom den rödgröna röran. Regeringen underminerar nu mycket av det som krävs för konkurrenskraft och utveckling av näringsliv samtidigt som man medvetet genom skattehöjnignar försvårar för nya jobb.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet sätter agendan för det rödgröna samarbetet med konsekvenser som vi såg i Saudiaffären och som vi ser när man backar från stödet för att i ett frihandelsavtal mellan EU och USA har samma konfliktlösningsmekanismer som vi har i alla andra avtal, inklusive med Ryssland, Kina och Iran. Och Saudiarabien.
Vänsterpartiet driver också Socialdemokraterna till att åter bli valfrihetens fiender, med de krav som man har ställt på att kvalitet ska underordnas frågorna om det är privat företagande eller ej som avgör om människor ska få välja välfärd, och om alternativ ska få utvecklas.
Den vårbudget som är regeringens bygger på skattehöjningar som en metod för att skapa nya jobb, vilket är nydanande inom ekonomisk vetenskap och erfarenhet. På fullt allvar tror regeringen att en tredjedels miljard i bidrag för att stärka statliga satsningar på export ska kompensera nästan 30 miljarders skattehöjningar.
Mer allvarlig är trots allt den större utmaning som ligger i verkligheten utanför den svenska debattens symbolspråk. Rysslands krig i Ukraina och hoten mot andra länder. Sönderfallet i Mellersta Östern. Kinas växande maktambitioner. Europeiska unionens svårigheter att föra en sammanhållande politik när Grekland på en gång gör vad en ansvarslös vänsterpolitik kan göra för att driva landet i konkurs och samtidigt allierar sig med Putinregimen, Storbritanniens diskussion om att lämna EU, Spaniens och Belgiens ständiga diskussioner om statsbildningarnas grunder och den ekonomiska svaghet som präglar Europa. Till detta en främlingsfientlighet som växer i politisk betydelse och ett motstånd mot samarbete över gränser. Det europeiska samhället står inför betydande utmaningar.
Inför allt detta måste det svenska politiska landskapet definiera sina svar. Och då räcker vare sig retorik om politikens skillnader eller politisk strategi om positionering.
Sverige behöver ett näringsliv som präglas av små- och nyföretagande, vi bör bejaka riskkapital och investeringar snarare än rynka på näsan eller inta mittenpositioner, vi behöver se till att välfärd kan växa med kvalitet och inse att vare sig riskkapital eller konkurrens står i motsats till det, att lärare och skolor får möjlighet att prestera bättre, vi behöver agera för att svensk kunskapsindustri inom life science, medicin, telekom, Internet och digitalisering kan återta ledning, vi behöver klargöra att Sverige kan och måste vara en stabiliserande kraft i den Östersjöregion som vi är en dominerande aktör i och Sverige måste visa att vi kan bidra till att hålla samman ett Europa som i dag har större möjligheter än någonsin men sannerligen möter större utmaningar än vi tidigare har sett.
Det är alliansens partier som måste göra detta. Och det kräver en vilja och förmåga att stå upp för det som innebär en förändring av vårt samhälles förmåga att möta framtiden snarare än förändringar av retorik, utspel eller positioneringar. Det kräver löften om förändringar i verkligheten som kan hållas.
Det är nämligen viktigare att veta hur man ska förändra och förnya samhället och Sverige för att möta alla dessa utmaningar än att förändra och förnya partiers profil i jämförelse med varandra. Det är inte i en mitt definierat av politikens schackspel som vi uppnår den förändring som Sverige behöver. Det är heller inte genom ändlösa diskussioner om hur medborgarnas liv ska styras eller kvoteras som vi gör det utan genom att låta dem ta det ansvar och de möjligheter som ett fritt samhälle ger.