Under 1970- och 1980-talet skedde en omfattande Sovjetisk militär uppbyggnad i syfte att kontrollera Östersjön och kunna utöva ett ökat politiskt tryck på hela Västeuropa. Det var en marin upprustning och det handlade också om stöd till nedrustningsrörelsens krav på en kärnvapenfri zon i Norden. Framförallt handlade det om att genom en utplacering av kärnvapenladdade medeldistansrobotar, så kallade SS-20 missiler, underminera bandet mellan USA och försvaret av Västeuropas demokratier.
Sovjet ville att Östersjön skulle bli ett ”fredens hav” baserat på sovjetisk kontroll och hegemoni. Estland, Lettland och Litauen var ju ockuperade delar av Sovjet, Polen var under sovjetisk och kommunistisk kontroll, Östtyskland var basen för sovjetiska arméer riktade mot övriga Europa.
Kraven på en kärnvapenfri zon – som i sig var udda eftersom det bara var Sovjet som konsekvent hade kärnvapen i Östersjöregionen – syftade till att försvaga demokratiernas försvar och lämna fältet fritt för sovjetiska påtryckningar och dominans. Danmark och Norge hade och har inte kärnvapen på sitt territorium. Tanken på en kärnvapenfri zon var att hindra Nato att genom närvaro i tid av ökad konflikt avskräcka från användningen av kärnvapen. Och det fanns inom vänstern, där Pentagon och USA utmålades som de stora fienderna medan de kommunistiska ledarna hyllades som fredens vänner, ett glatt stöd för de sovjetiska förslagen. Ibland var det som vi numera vet, också ett stöd baserat på pengar.
Nu ser jag idag att två debattörer på Dagens Industris debattsida på nytt ställer krav på en kärnvapen fri zon i Norden. Men det kommer inte leda till att Ryssland, som nu ökar sin kärnvapenkapacitet, avvecklar den. Men det skulle öka utrymmet för de hot om kärnvapenanvändning som ryska företrädare redan har riktat mot ett antal nordiska länder.
Utplaceringen av SS-20 missiler hade samma syfte. Genom att de var medeldistans kunde de inte hota den amerikanska kontinenten. Tanken var att detta skulle försvaga den amerikanska viljan att stå upp för Europas försvar. Varför skulle USA riskera ett kärnvapenkrig om det bara var den europeiska kontinenten som hotades.
Den europeiska fredsrörelsen, dominerad av vänstern, demonstrerade emot tankarna på att möta den sovjetiska upprustningen med en utplacering av amerikanska så kallade Pershing missiler, även de av medeldistans typ. Tanken var att man genom detta skulle ha samma avskräckning mot en sovjetisk kärnvapenanvändning mot bara Europa som mot de interkontinentala hoten om kärnvapenanvändning. Den ryska krigsplaneringen innehöll användningen av kärnvapen av taktiskt eller medeldistans slag som en normal del i planerna, något som är väl dokumenterat.
Den ensidiga nedrustningsrörelsen trodde mer på Sovjetunionens fredsvilja än på demokratiernas försvar. Hade de fått sin vilja igenom hade Europa sett annorlunda ut i dag. Då hade sannolikt den sovjetiska makthegemonin kunnat bestå. De sovjetiska ledarna stödde självfallet på olika sätt nedrustningsrörelsen i Europa. Men de misslyckades eftersom viljan till säkerhet och fred var starkare. De europeiska regeringarna, inte minst den västtyska socialdemokratiska, insåg vikten av att hålla samman Nato även när Sovjet riktade kärnvapenhot bara mot Europa.
I vänstermun blev detta till att krigshökarna i Pentagon ville tvinga fram en utplacering av medeldistansmissiler.
Såg i dagens Svenska Dagblad att en kulturskribent hade samma formulering nu som vänstern då, att det var Pentagon som drev detta. Det är fel. Det handlade om sovjetisk rustning och destabilisering, om försöken att splittra alliansen, om att bygga upp en dominans genom kärnvapen som bara hotade den europeiska scenen och om att Europa ville ha ett starkt förvar gemensamt med USA. Det var Sovjet som förändrade hela situationen genom utplaceringen av SS-20. Det är tröttsamt när kulturskrivande blir samma sak som ytlighet och eftergivenhet.