Därför blir det underligt när Riksbanken tillsammans med Finansinspektionen och Riksgälden på DN Debatt som en lösning på den ökande belåningen och de stigande tillgångsvärdena kräver tydliga amorteringsregler. Hela poängen med Riksbankens negativa räntor är ju att öka konsumtion genom minskat sparande och ökat lånande.
Det får till effekt, som Riksbanken med flera skriver i dag på DN att fastighetspriser stiger snabbt, liksom andra tillgångsvärden. Det innebär också att reala investeringar blir relativt mindre lönsamma än att satsa pengar på en bostadsrätt eller på aktier på väg uppåt. Det är den klassiska bubbelmodellen som vi har sett och drabbats av många gånger.
Man skulle kunna säga att Riksbanken nu först försöker gasa för att därför försöka bromsa lite grann utan att det påverkar hastigheten, gasa genom negativa räntor och bromsa genom krav på amorteringskrav. Men det ger en felaktig bild eftersom penningpolitiken har en så enormt mycket större kraft. Det är som att Riksbanken föreslår att man här och var ska sätta upp lite segel för att motverka den vind man skapar genom att göra pengar billigare och billigare.
Och det är ju just hushållens beteende som Riksbanken vill påverka genom negativa räntor som man den vägen hoppas ska öka efterfrågan än mer så att man trots sänkta oljepriser och ökad produktivitet får upp inflationen mot just 2 % istället för den nivå på 1% som de senaste 20 åren har förenats med en hög ekonomisk tillväxt och snabbt växande reallöner.
De avgörande problemen på den svenska bostadsmarknaden hanteras inte genom lagstiftning om amorteringskrav utan genom reformer så att det byggs mer och att hyresregleringen avskaffas.
Amorteringskrav ska bankerna hantera inom ramen för de kapitaltäckningsregler som har införts samt bedömningar av de enskilda kundernas låneförmåga och betalningsförmåga. Det är inte som de tre myndigheterna skriver ett problem att lägre räntor har lett till lägre boendekostnader, problemet är att brist på resurser driver upp priserna. I själva verket, och det är det ironiska, har Riksbanken i de stigande fastighetspriserna en inflation av just det slag man jagar inom andra delar av ekonomin.
Det är också, som de tre myndigheternas företrädare också konstaterar, det ökade bostadsägandet som har bidragit kraftig till ökad belåning, vilket inte är en risk i sig utan tvärtom svarar mot ökade tillgångar istället för en ökad konsumtion, vilket är det Riksbanken åter igen strävar efter. Lån som svarar mot faktiska tillgångsvärden har en rationalitet som lån för konsumtion eller lån för investeringar i bubblor inte har. Det är i själva verket så att en betydande del i den ökade belåningen beror på finansieringen av ägda bostäder har ökat kraftigt. Det ger sannolikt både en stabilare prisbild och prisutveckling än om det fanns en mindre eller vikande efterfrågan. Att svenskarna har blivit ett bostadsägande folk är inte i sig en utmaning för den finansiella stabiliteten. Men skenande fastighetsvärden genom negativ räntepolitik är det.
För ett hushåll som vill flytta, för att kunna ta ett nytt arbete, så är det bra om man kan skaffa sig ett boende. Det är viktigt för samhällsekonomi och för hushållet. Frågan om amortering måste bedömas mot bakgrund av hur den enskildes ekonomi och förutsättningar ser ut. Det kan vara så att belåningen är ett rimligt sätt att finansiera ett boende, mot bakgrund av långsiktigt stigande fastighetsvärde, eller att amortering kan påbörjas efter en viss tid eller att det bör ske omedelbart. Avgörande måste vara bankens bedömning av låntagarens räntekänslighet och intjäningsförmåga.
En person som belånar sitt hus för att starta ett företag kanske inte kan börja amortera förrän efter en viss tid. En familj med småbarn kanske har mindre utrymme de första fem åren efter ett husköp än därefter. En ung person som flyttar till storstad kommer förmodligen ha mindre råd att amortera på den lön som man har på första jobbet men väl utrymme att hantera högre räntor.
Den typ av generella och lagstiftade amorteringskrav som de tre myndigheterna nu förespråkar riskerar att bortse från alla dessa olika förutsättningar och istället ge ytterligare negativa konsekvenser för den svenska bostads- och arbetsmarknaden, förutom att den gynnar dem som redan äger. För det första blir det svårare att flytta och ta nya jobb, för det andra blir det allra svårast för dem som är unga och söker sig in på arbetsmarknaden, för det tredje riskerar vi att få en än trögare bostadsmarknad och för det fjärde kommer vi få se ökade fastighetspriser baserade på efterfrågan från dem som genom eget kapital och genom lågräntepolitiken likväl kan låna mycket billigt.
Det vore till exempel i hög grad negativt både socialt och samhällsekonomiskt om vi på en bristmarknad som den svenska bostadsmarknaden åter tvingas tillbaka till en omfattande andrahandsuthyrning och svarta marknader med hyror som slår långt hårdare än framtida stigande räntor.
Enklare lösning på problemet vore att Riksbanken slutar att blåsa upp fastighetsbubblan, att vi avreglerar bostadsmarknaden, att vi gör det lönsamt att bygga mer samt att vi genomför de banklagstiftningar som är beslutade och som kommer att leda till en tydligare riskbedömning av den enskilde kunden. Riksbanken har själv det viktigaste medlet i sin hand för att motverka en belåning som bygger på osunda förutsättningar, nämligen extremt billiga pengar genom en negativ räntepolitik.