Sedan krisens framväxande utbrott har det funnits en besynnerlig diskussion i media kring vad som är regeringens och myndigheters ansvar. När kritik riktades mot att regeringen agerade senfärdigt, eller inte alls, att det dröjde lång tid innan krishanteringsrådet kallades in och att det kallades in fyra dagar senare var många på Twitter aktiva journalister att försvara regeringen med att det är myndigheter som styr i en kris och att regeringens uppgift är att följa expertmyndigheter råd. Några skribenter uttryckte förnumstigt att så är den svenska modellen med principerna om närhet, likställighet och oberoende. Det är sant.
Men det är inte istället för att det är regeringen som styr riket, och som styr myndigheterna. Oberoendet handlar om hur en myndighet hanterar ett ärende, inte om hur den ska hantera ärenden eller vad den ska göra. Det framgår av svensk lag och av regeringens beslut. Ett samhälle och ett land måste styras på en bredare bas och med en större förmåga att prioritera, ingripa och styra än vad någon enskild myndighet kan göra.
Regeringen ska självfallet förlita sig på myndigheters expertis och kompetens men det frigör inte regeringen från ansvar och från att fatta de beslut som alltid krävs oavsett hur säker en myndighet kan vara på sin sak. Det finns nämligen oftast även bland experter olika uppfattningar och därutöver är det bara en regering som kan göra de prioriteringar som krävs för att leva upp till råd, kunskaper och kompetens när allt detta har bäring på andra delar av samhället än myndighetens omedelbara ansvarsområde.
Nu skriver statsvetaren Jonas Hinnfors om att det inte är experter https://www.svd.se/hinnfors-experterna-ska-inte-styra-i-en-demokrati som ska fatta beslut i en demokrati. Nej och så är det heller inte, vare sig i svensk tradition eller grundlag.
Det är svårt att se varifrån denna föreställning kommer annat än från dem som läst rad ett men inte rad två när det gäller den svenska grundlagen. Har man bara tagit till sig att svenska myndigheter har ett oberoende och att vi inte har ministerstyre i Sverige kan man möjligen tro att det skulle vara så. Att det innebär att regeringen inte har ansvaret och beslutskraften. Åtminstone om man väldigt gärna ville försvara regeringen mot kritiska krafter som kunde tänkas vara emot inte bara regeringen utan också januariöverenskommelsen och därmed beredda att öppna upp för en fascistisk samhällsutveckling, om man var inne i den bubblan. Men det är likväl fel i alla ledder. Och det är en udda journalistisk princip att stå upp emot kritisk granskning av regeringsmakten i tron att man värnar grundlagen.
Svensk grundlag klargör att all offentlig makt utgår från folket, och utövas via riksdagen, och att regeringen styr riket. Myndigheters oberoende inom denna ram handlar om hur de sköter sina givna uppgifter och hanterar ärenden. Det ska ske på lagens grund. Det faktum att regeringen tills de senaste veckorna inte har axlat sitt ansvar för krishanteringen är inte en konsekvens av svensk grundlag, svensk förvaltningstradition eller något annat utan av att den varit senfärdig och handlingsförlamad som i många tidigare fall.
Nu ska i sanningen sägas att man har valt en inriktning när man väl valt att agera som är balanserad och att statsministerns tal var en viktig signal om att vi nu står inför en gemensam utmaning. Men tvivlet om att det är regeringen som har ansvaret för att fatta de beslut som krävs kommer från dem som i sin iver att försvara regeringen för att den inte gjorde något hävdade att den inte fick eller skulle agera. De hade lika fel som Hinnfors om han tror att det är något som måste ändras.