Debatten om pandemins krishantering i Sverige tycks i media präglas av en vilja att försvara Sverige eller den svenska regeringen, från orättvis internationell kritik och från oppositionens ifrågasättanden.
Samtidigt är den offentliga debatten fokuserad på den stora ständiga frågan om nedstängning eller ej, eller helt enkelt kraven på att någon borde ha gjort mer, i tron att detta hade varit den enkla lösningen för att skydda oss från den globala pandemin.
De långt viktigare frågorna om testning, spårning, beslut om karantän och tydliga besked som en regering borde ha fattat glider i stället i väg till förmån för opinionsmätningar om munskydd och om Folkhälsomyndighetens rekommendationer, som om ingen regering fanns.
Men i alla dessa frågor finns det oavsett vad man tycker ett fullt och odelbart ansvar hos regeringen.
Det är ett ansvar som inte ligger hos någon statsepidemiolog eller någon myndighet. Det är regeringen som styr landet, till vardag liksom än mer självklart i kristid. Likväl är det som om betydande delar av media i ivern att ge januariöverenskommelsens regering ett rättfärdigande heller kritiserar kritik mot regeringen än regeringen som ansvarar för krishanteringen. Det är som om det inte har känts politiskt korrekt att kritisera en regering som i många fall med medias hjälp säger sig vara en sista utpost mot att Sverige blir fascistiskt.
När regeringen har sagt att landet är ostyrbart, eller svårt att styra, på grund av grundlagen har förvånansvärt många journalister hakat på och hävdat att den bristande krishanteringen beror på regionerna, kommunerna och äldreboendenas personal. Inte regeringen och dess myndigheter. Det beror sannolikt på att många blandar ihop myndigheters oberoende i hantering av enskilda ärenden, och kommunernas självständighet, med ostyrbarhet. Men sanningen är att regeringen styr riket. Den kan fatta beslut eller lämna lagförslag till riksdagen om man saknar mandat att själv fatta beslut, vilket man oftast i detta fallet inte har gjort.
Det är ingen annan än regeringen som styr riket och regeringen har full makt att styra över myndigheter genom regeringsbeslut. Man kan förvisso inte tvinga myndigheter att ge andra råd än de som oberoende myndigheter vill ge. Man kan inte tvinga dem att fatta andra beslut än de själva vill. Men regeringen kan som regering fatta beslut som samordnar och står över myndigheters beslut.
Att Sverige så långt har klarat sig sämre än samtliga nordiska länder säger självklart något om hur regeringen har klarat krishanteringen. Det säger inte att regeringen kunde upphävt pandemins epidemiska logik, som en del tycks tro, det säger heller inte att man kunde undvikit att äldre drabbas hårdare för det gör äldre när epidemier rasar, det innebär heller inte att Sverige på grund av sportlov, resande och Stockholmsområdets utsatthet skulle ha klarat sig lika bra som andra så långt.
Men det faktum att regeringen inte i tid har fattat beslut om testning, spårning, bestämmelser om karantän samt en lång rad andra beslut som smittskyddslagstiftningen och regeringsmakten ger den rätt till är regeringens ansvar. Regeringen och dess myndigheter kunde ha förutsett att det krävdes särskilda åtgärder i form av skydd för att skydda äldre mo pandemin. Att Sverige som nation, liksom många andra, stod utan tillräckliga lager är regeringens ansvar, som man förvisso delar med många andra regeringar, men också oförmågan att snabbt skapa leveranser i Sverige.
Likväl är det som om stora delar av media hellre ifrågasätter oppositionens kritik av regeringen, som om det är ett simpelt maktspel mot januariöverenskommelsen, än att själva kritiskt granska den regering vars maktutövning står i centrum för krishanteringen.
Det är förvånande att när regeringen säger att det är grundlagen, regionerna, kommunerna, oppositionen och äldreboendena så blir detta en agenda för medias rapportering.
Grundlagen har nämligen inte hindrat regeringen från ett enda beslut av det slag som nu diskuteras. Det borde vara utgångspunkten för media, inte att springa efter regeringens utkastade bollar om att det är grundlagen, myndigheters oberoende eller regionerna som är problemet.