Hoppa till innehåll

Det är reformer och utbudspolitik Europa behöver

EU-kommissionens höstprognos blev en besvikelse för dem som trodde att tillväxten kommit i gång av sig själv. Betydligt lägre tillväxttal än vad som var förhoppningen i våras och inte minst viktigt lägre tillväxt i Tyskland. Svårast är utvecklingen i eurozonen med den enkla förklaringen att här har det brustit i strukturella reformer samtidigt som mycket av krishanteringen har handlat om att hantera krisens symptom snarare än orsaker.

 

I de länder där man gjort det har tillväxten kommit tillbaka om än på en låg nivå. Spanien och Portugal har nu en svag tillväxt på drygt 1 % att jämföra med negativ tillväxt med mer än så under förra året. Det stora problemet är Frankrike som ökar budgetunderskott och som har en stagnerande tillväxt med hög arbetslöshet.

 

Samtidigt är tillväxten i världen omkring EU på en nära dubbelt så hög nivå, Högre eller lika hög som de bästa länderna i EU. Det finns en enkel gemensam nämnare för detta. De länder som har anpassat sina kostnadsnivåer, som har stramat åt budgetpolitiken och som reformerat har fått fart på investeringar och efterfrågan. Det vi nu ser är ett drastiskt underkännande av tron att budgetunderskott ger en ökad efterfrågan som sätter fart på ekonomin. Snarare är det så att budgetunderskott döljer bristande konkurrenskraft, leder till försämrad handelsbalans genom ökad efterfrågan som leder till import samtidigt som växande skuldbörda underminerar förtroende, tillväxtkraft och fiskal stabilitet.

 

Det är spenderpolitiken som leder till den hastiga åtstramningspolitiken och både spenderingspolitiken och den hastiga åtstramningspolitiken stryper efterfråga och utbud på en gång. Med högre räntor än i andra länder blir investeringarna mindre samtidigt som höga skatter ökar lönekostnader och slår ut jobb.

 

Om stimulanspolitiken genom offentliga underskott och ökade offentliga utgifter skulle fungera, på makronivå när det gäller den samlade efterfrågan eller på mikronivån när det leder till ökade investeringar, så hade länderna som ägnat sig åt stimulanspolitiken av keynesianskt slag klarat sig bättre än dem som har kontrollerat de offentliga finanserna men i gengäld reformerat sina ekonomier.

 

Det vi ser i höstprognosen är den raka motsatsen som postkeynesianer, eller återuppståndna keynesianer, förväntar sig ska ske. De ekonomier som reformerat men kontrollerat sina offentliga finanser har fått utrymme för privata investeringar och tillväxt medan nykeynesianska länderna fortsätter att försoffa sina ekonomier genom att kortsiktigt skyla över bristande konkurrenskraft och långsiktigt skjuta på reformer till en annan dag.

 

Spanien, Portugal, Irland, Estland, Lettland, Storbritannien och Litauen har växande tillväxt, samtidigt som Tyskland, Polen och Sverige ligger på stabila offentliga finanser, Sverige unikt stabila som har sjunkit sedan 2006 och kommer sjunka ner under 40 %, samt en stabil tillväxt som ökar kommande år. Frankrike och Italien är raka motsatsen trots att man där praktiserar postkeynesianism. Frankrike har ett växande budgetunderskott och hamnar över 100% skuldbörda under de kommande åren samtidigt som tillväxten stagnerar kring eller under 1%. Tanken på att det lönar sig att göra av med pengar man inte har för att skjuta på morgondagen vad man kan göra idag dödas effektivt av höstprognosen.

 

Det sätter också den stimulerande penningpolitiken i ett nytt ljus. Den kan ha varit nödvändig för att skapa stabilitet när ekonomier var i fritt fall men den bidrar inte till tillväxt. Det är tveksamt om den ens innebär att hjulen snurrar. Den kan ha räddat ett antal banker men den har inte gett konkurrenskraft och ökad tillväxt.

 

Den svenska nollräntan kan sättas in i detta perspektiv. Den är ett försök att se om inte ännu lägre ränta än den ännu lägre räntan som är lägre än den tidigare var kan sätta fart på tillväxt. Det kanske den gör för Sveriges del men det är osäkert om den kan kompensera för den europeiska stagnationen och om den kan kompensera för höjda skatter på jobb, transporter, energi och företag.

 

Därmed kommer vi in på det som är hela Europas ekonomiska utmaning. Det är inte efterfrågan som är problemet. För det första har vi de stora underskotten, inte minst i södra Europa och i Frankrike, men de har inte satt igång ekonomin. För det andra har vi de stora likviditetsökningarna men de kommer inte ut i form av investeringar. Europa är i dag underinvesterat med ungefär 900 miljarder euro om året. Låg inflation är inte ett problem eftersom det skulle kunna ge en lönsamhet för lönsamma investeringar.

 

Problemet är avsaknaden av lönsamma investeringar. Det beror på en krympning av den finansiella sektorn och bankernas utlåning. Det beror på höga skatter på jobb, och ökad skattebelastning på grund av överspendering, monopolliknande affärssektorer och på grund av arbetsmarknadslagstiftning som trycker undan nyanställningar. Fragmenterade marknader minskar lönsamhet, fragmenterade finansmarknader motverkar en jämn likviditetsutveckling, överregleringar försvårar finansieringen av investeringar, låg lönsamhet på grund av byråkratibörda och skatter på företag och jobb motverkar företags vilja att satsa nytt.

 

Det hjälper inte om pengar blir billiga så länge det är svårt att använda dem lönsamt. Vi behöver en politik av utbudsreformer som stimulerar den europeiska ekonomin. Som tillför investeringar, som tillför nya jobb och som öppnar upp för nytt företagande och ökad konkurrenskraft genom forskning och en snabb utveckling av den digitala ekonomin.

 

Keynesianismen håller nu på att ge Europa en så kallad trippeldip för att därefter än en gång dödförklaras även om det alltid verkar finnas de som tror på en återuppståndelse än en gång.

 

Det är denna inriktning, med ökade skuldebördor, finansiering av investeringar genom mer och billigare pengar och fortsatt låg konkurrenskraft istället för strukturella reformer och ökad lönsamhet som är den stora risken för en ny finansiell kris.

 

Världen omkring Europa växer närmare dubbelt så snabbt. Det innebär att vi riskerar en ny obalans och ytterligare förlorad konkurrenskraft.

 

Det innebär att vi riskerar att vara än mer underinvesterade i förhållande till omvärlden, med allt lägre värden på europeiska tillgångar som följd. Och då blir än en gång europeiska banker utsatta för misstro, inte för att de inte hade kapitaltäckning utan för bristande konkurrenskraft och tillväxt leder till att deras tillgångar krymper i värde.

 

Därför vill jag att vi nu satsar på en kapitalmarknadsunion som gör det lättare att tillföra pengar över hela unionen, att vi reformerar den inre marknaden, att vi satsar på att bli bäst i den ditigala agendan, att vi får en gemensam telekommarknad med häftiga investeringar i nya generationers mobila bredband, att vi får bäst bredbandskapacitet och blir ledande i Internet, att vi förenklar så vi kan bli ledande i ny- och småföretagande, skärper upp forskningspolitiken och att vi skapar en frihandel med USA som gör att europeiska bolag kan ha sin hemmaplan i Europa och ändå utnyttja hela den globala ekonomins möjligheter. Det är dags att lämna keynsianism och tron på efterfråge- och spenderpolitik till förmån för reform- och utbudspolitik.