Det finns många olika förklaringar till det brittiska folkomröstningsresultatet. Vi har alla vår egen. Och det är lite av problemet därför att det säger oftast rätt lite om varför britter röstade som de gjorde.
Det som är helt klart är att utlännings/ invandringsfrågan kom att spela en stor roll för valkampanjen, oavsett att många Brexit-anhängare hade andra utgångspunkter. Det som också är klart att de som röstade för ett utträde var de äldre, inte de yngre. Det var landsbygdens folk snarare än städernas, där EU-löntagare finns, som röstade för utträde. De var de mer utbildade som röstade för att stanna. Inget av detta innebär något underkännande av resultatet men väl en viktig ingång för att förstå det. Mycket av resultatet var en reaktion mot modernisering och globalisering, som har bidragit till att skapa Storbritanniens växande välstånd, allt sedan man gick med 1973 och vände utvecklingen från ett stagnerande land till ett reformerande, något som tog fart med Thatcher-eran.
Det säger egentligen inte så mycket om EU men likväl om den politiska kulturen och formerna för debatten, där EU ofta klandras för problem och dåliga beslut, från till de så kallade reglerade jordgubbarna till stabiliteten i de offentliga finanserna och den ekonomiska utvecklingen. Det säger heller inget om missnöje med den gemensamma marknaden eller den gemensamma politiken för att värna miljö, klimat eller medlemsstaters suveränitet gentemot omvärldens olika hot. Det säger heller inte mycket om missnöje med den gemensamma flyktingpolitiken i bemärkelsen att vi har en.
Däremot finns det missnöje med de beslut som fattas. Och det missnöjet kommer från olika vinklar. Det svenska missnöjet med flyktingpolitiken är annorlunda än det polska, rumänska eller det ungerska liksom det brittiska. Ett genomförande av flyktingpolitiken så som Sverige förespråkat den hade sannolikt inte ökat viljan att rösta ja i Storbritannien. Tvärtom, och missnöjet hade vare sig vi vill det eller ej hade ökat i de Central- och Östeuropeiska länderna.
Ibland bygger missnöjet mot EU på de förväntningar man ställer, på att EU ska lösa problem. Men, en svårighet med detta är att de problem som vi står inför inte enkelt kan lösas. Kriget i Syrien ligger bortom vårt eget beslutsfattande. Rysslands aggression kan inte beslutas bort inom EU. Stora flyktingströmmar genom krig, terror och fattigdom är en verklighet som vare sig USA, Storbritannien, Sverige, FN eller EU kan lösa. Men vi kan söka hantera dem så gott som möjligt. Och det ställer krav på att vi gör det gemensamt.
Det är inte EU som avgör den ekonomiska politiken i Italien, Frankrike eller i Grekland. Och vi vill definitivt inte att det ska vara så.
Medlemsstaterna har sin kompetens och suveränitet. Det som sker i en medlemsstat påverkar de andra, inte på grund av att de är med i EU utan på grund av att det är ekonomier som ligger nära varandra. Storbritanniens fortsatta ekonomiska utveckling, med en recession som befaras, kommer att påverka hela den europeiska ekonomin och många ser också problem för den globala ekonomin. Därav börskursernas fall i Asien och i andra delar av världen.
Men den gemensamma marknaden har en närhet och konkurrens som driver fram reformer, den har regler som har tvingat fram liberaliseringar och avregleringar och den skapar en sammanhållen ekonomi. Konkurrens och öppenhet. Många är missnöjda med detta. Ofta vill man ha konkurrens tills man får den. Fransmän är ofta mindre nöjda med fri handel och fri konkurrens än britter. Eller svenskar. Britter är ofta som vi svenskar missnöjda med byråkratiska regler, kanske för att vi tillhör de länder med mest utbyggd byråkrati. Vi skyller gärna på EU, ofta med rätta, men glömmer att byråkrati är en konsekvens på gott och ont av lagar, regler och deras efterlevnad.
EU är inte till för att lösa våra problem. Många av dem måste vi lösa själva, andra är av den arten att de inte kan lösas genom ett enkelt beslut. EU är till för att vi ska samarbeta när vi gör detta, att vi kan göra det tillsammans och med gemensamma mål. EU är till för att vi ska ha en sammanhållen ekonomi, gemensamma regler och en gemensam politik för att värna miljö, klimat och säkerhet.
Detta kan vi göra på många olika sätt. Det finns olika uppfattningar om hur vi ska göra det. Det sägs då ibland att vi måste lyssna på folket. Jag är alltid misstänksam när någon talar om Folket. För i den meningen finns det inte ett Folk med en uppfattning som är gemensam och i strid med något etablissemang. Folk tycker nämligen annorlunda. Det finns ingen dold folkvilja utan i en demokrati en mångfald av uppfattningar, reaktioner och verklighetsbilder. De som menar att de finns en folkvilja menar oftast att de själva tolkar den bäst.
Kan vi inte göra saker bättre då? Jo, det är för mig självklart men det är också grunden för den politiska debatten. Det finns nämligen olika uppfattningar om hur reglerade den inre marknaden ska vara. Eller vilka mål vi ska sätta för miljöpolitiken. Eller hur flyktingpolitiken ska hanteras. Det är exakt samma situation som vi har i den svenska riksdagen.
Borde inte EU reformeras? Jo, det finns många som vill det. Ofta driver de tesen att det blir bättre om man för över mer makt till Bryssel. Det tror jag inte på. Andra säger, vilket jag håller med om, att EU ska fokusera på de viktiga frågorna. Det är bara det att det finns olika uppfattningar om vilka som är de viktiga frågorna. Det innebär i nuläget för min del att vi ska hålla hårt på fördraget och inte föra över nya uppgifter till EU. Vi ska genomföra det vi har beslutat vi ska göra tillsammans.
Måste inte EU visa att unionen levererar? Men faktum är att ett återförenat Europa, fri rörlighet, en gemensam marknad, en gemensam klimatpolitik och världens största ekonomi är en leverans. Konkurrens och en snabb utveckling av transporter, flyg och telekom liksom energimarknad är inte små steg. De berör kanske inte direkt in i den enskildes vardag, förutom lägre priser, men faktum är att vi vill ju inte att EU ska bestämma över det som är människors nära liv.
Socialpolitik, skola, utbildning, familj, aborter, skatter, pensioner, socialbidrag, stadsplanering eller byggstandards bör inte vara EU-frågor. En del vill detta men det försöker jag och andra hindra, inte minst när det ligger i gråzonen till den inre marknaden och EU-kompetens. Men det är klart, fred, säkerhet, ekonomisk utveckling och finansiell stabilitet påverkar den enskilde i allra högsta grad. De som förnekar detta glömmer något viktigt med EU-samarbetet, nämligen att det ska fokusera på de stora frågorna, och inte de små.
Ett viktigt steg framåt är att politiska ledare förklarar att vi är en del av EU och att EU är en viktig förutsättning för vår nationella politik. Att vi faktiskt har uppnått väldigt mycket av det som är det stora och viktiga. Att vi har olika politiska uppfattningar. Att allt inte är EU´s fel utan att mycket är tack vare EU.
Det är inte samarbetet jag är kritisk till. Att vi håller samman. Det jag är kritisk till är när fel politik förs. Som i Sverige så också i EU. Men att stå ensamma, utan en inre marknad, utan gemensam politik i de stora gemensamma utmaningarna är värre än att få finna sig i att demokratin inte alltid ger oss rätt. Faktum är att samarbetet inom EU har levererat en fredsordning och ett välstånd som vi förtränger när vi talar om dessa jordgubbar som faktiskt inte är reglerade.