En betydande del av de diskussioner som nu förs inför det extraval som Löfven utlyst handlar snarare om hur om hur valresultatet ska kunna neutraliseras snarare än vilken politik Sverige behöver. Ett sådant exempel är förslagen om en regering mellan S och M. Det innebär att man minimerar väljarnas inflytande över politiken och bortser från den mer grundläggande frågan om vilken politik som ska föras.
Förnumstigt säger de som menar sig vara realister att ”landet måste ju ha en regering” vilket är lika självklart som att landet också behöver en politik som präglar landets utveckling. Det är bara det att regeringar som neutraliserar politiken kommer att sakna en politik som för landet framåt.
Det riskerar ge passivitet istället för aktiv ledning. Och det ökar av många olika skäl utrymmet för den rena missnöjespolitiken, i takt med att reformer uteblir och problem växer och den politiska agendan förskjuts från förändring och ledning till interna motsättningar där ett parti som Sverigedemokraterna blir den främsta oppositionen. Om de seriösa partierna avstår oppositionspolitik kvarstår bara Sd. De som tror att man därmed begränsar deras inflytande och tillväxt fokuserar på form och glömmer politikens mer grundläggande villkor.
Det parlamentariska läget kommer inte ge utrymme för att låta vänsterpartiet eller miljöpartiet diktera regeringspolitik, eller att låta den traditionella vänstern inom S ta över. På motsvarande sätt finns inget utrymme för att låta Sverigedemokraterna påverka migrationspolitiken. Det torde heller inte finnas en majoritet för att utveckla valfrihetsreformer mer eller för att ta nya steg i skattesänkarpolitiken eller reformera arbetsmarknadspolitiken i konflikt med den andra sidan.
En regering som ska styra Sverige måste vinnlägga sig som stöd för sina förslag och om att man inte skapar en majoritet emot dem. Det är enkel parlamentarism som regeringen Löfven misslyckades med. Det misslyckandet får inte bli normativt för hur vi ser på en minoritetsregerings möjligheter att förankra sin politik.
Den kan inte vinna bred förankring det genom att ge efter för de mer ytterlighetsinriktade kraven från V, Sd eller Mp av det skälet att man då för en politik som går emot antingen ens egna värderingar eller som för bort från samförstånd med den andra sidan. Vänsterpartiets framgång med att förbjuda välfärdsföretagande är ett exempel, Miljöpartiets stoppolitik mot flygplatser och vägar en annan. Sverigedemokraternas invandringspolitik ett tredje. Framförallt kan man inte riva upp existerande blocköverskridande överenskommelser som kring friskolorna för att ge efter för ytterlighetskrav.
Viktigare för diskussionen inför extravalet än att nu diskutera regeringsbildningar för att neutralisera valets konsekvenser är att formulera de frågor som valet måste handla om och som partier måste kunna samarbeta med varandra kring.
Försvarspolitiken är en sådan. Den ryska upprustningen och den ökade aggressiviteten mot omvärlden började 2003, samtidigt som den svenska försvarsmakten lyckades formulera sitt lätt ohistoriska påstående om att militära hot mot Sverige inte var sannolika under överskådlig tid. Sverige behöver nu gå in i en tid då försvarsmaktens förmåga till underrättelser, närvaro och militär förmåga på olika konfliktnivåer måste förstärkas. Det står inte i motsatsställning till vår insatsförmåga utan måste, som försvarsberedningen 2004 sa, vara just insatsförmågan.
Den ryska utvecklingen sedan 2003 har inte avstannat. Tvärtom ser vi nu en förstärkt utveckling med ökad upprustning, ökad provokativ närvaro och fler styrkedemonstrationer samt olika typer av hot mot grannländerna, ytterst i form av krig mot Ukraina. För Ryssland är det grannskapet, det nära utlandet, som står i fokus men därför är det viktigt att gentemot en omvärld som inte accepterar att europeiska gränser hotas projicera hot mot fler. Försvarspolitiken bör vara en fråga för en bred överenskommelse mellan regering och opposition, inte minst som en signal till ett Ryssland som ogillar att omvärlden stärker sin förmåga att stå emot ryska påtryckningar.
Säkerhetspolitiken i en vidare bemärkelse är av samma dignitet. Det pågår ett krig i Europa. Det gör att Sverige måste lägga kraft bakom att stärka och utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens agerande vad gäller Rysslands aggressivitet mot unionens medlemmar och mot dem som söker närmare samarbete med EU. Det gäller svensk säkerhet men också de mest grundläggande värderingarna för europeiskt samarbete nämligen fred, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.
Frågan om svensk Nato-anslutning måste kunna diskuteras och i vilket fall som helst inte uteslutas. Det är att ge Ryssland en framgång i sin politiska påtryckningsprocess. Samtidigt är det uppenbart att ett medlemskap inte kan genomföras utan en bredd som omfattar alliansen och socialdemokraterna. Det gör att fokus nu måste läggas på att frågan kan diskuteras i ett med Finland gemensamt perspektiv.
Europapolitiken måste stärkas och bli till en del av den svenska politikens process. Det är nämligen genom denna som en mycket stor del av den svenska politiken formas. Miljö, klimat, företagsklimat, inre marknaden, fiske, finansmarknadsfrågor, telekom med mycket mer. En regering som inte prioriterar Europaperspektivet kommer de facto att förlora agendan över politiska frågor som är avgörande för Sverige.
Den fortsatta jobbtillväxten kräver fler reformer. Det måste bli lättare för fler att få en anställning. Företag måste kunna växa och stimuleras att anställa fler. Svensk konkurrenskraft måste stärkas. Det handlar om forskning, innovationspolitik, arbetsmarknadspolitik och skatter. Socialdemokraterna måste kunna göra bättre än att höja skatterna på ungdomsjobb. De måste kunna formulera och kompromissa om en jobbpolitik som har fler verktyg än höjda skatter och bidrag.
Det svenska finanspolitiska ramverket har tjänat Sverige väl. Det har gett förtroende utåt och skapat en viktig styrning inåt. Regering och opposition måste ha ett brett samförstånd kring hur det ska se ut och eventuella förändringar.
Skolan kräver också breda överenskommelser. Inte minst är det viktigt att skolpolitiken inte utformas på basis av de problem som det innebär att många elever från andra länder har kommit till skolan utan läsförståelse. Deras problem gör inte den svenska skolans sämre men skärper kraven på att alla ska kunna lära sig det som livet kräver.
Under 8 år hade Sverige en politik som gav fler jobb och Europas högsta sysselsättning. Vi blev det enda landet som idag har en lägre statsskuld från tiden före finanskrisen. De lägre skatterna kunde genom jobbtillväxten förenas med ökade utgifter för offentlig välfärd. För hushållen blev de sänkta skatterna en ökad trygghet i vardagen. Valet och den parlamentariska processen efter extravalet bör handla om hur man för detta samhälle vidare, inte om hur man återställer det till tiden före 2006.
Både socialdemokrater och alliansen måste vara beredda att i parlamentet pröva förslag utifrån sina egna meriter. Det innebär också att den som bildar regering måste lägga förslag som kan få stöd. Det är så enkelt och så svårt. Det förutsätter också att man förmår att driva debatt och förändra den politiska agendan. Det gäller Nato-frågan, det gäller frågan om jobben och skatterna. Regeringar och partier måste vara mer än parlamentariska aktörer, de måste också vara politiska ledare.