Debatten om koranbränningar förs som om själva anledningen till den vore ovidkommande att ta hänsyn till. Det gör den till en mer allmän diskussion kring yttrandefrihet och demonstrationsrätt oberoende av det som lett till diskussionen. När dessutom dessa blandas samman, sker det på bekostnad av yttrandefrihetens mer grundläggande och i grunden ovillkorliga frihet, till skillnad från den villkorade demonstrationsrätten. Men diskussionen om principer och grundläggande värden måste alltid utgå ifrån den verklighet som vi ser framför oss.
För det första är koranbränningarna en påverkansoperation som sker i främmande makts intressen, med hjälp av utländska aktörer eller med utländska aktörer närvarande i bakgrunden. De sker för att underminera svensk säkerhet genom att motverka en svensk Nato-anslutning och de sker i samma mönster som ett antal andra desinformationsaktiviteter skett riktade mot Sverige, som desinformationen om kidnappade barnen. Syftet är att väcka hat i den muslimska världen mot Sverige liksom att i det svenska samhället skapa motsättningar och stimulera hat. Och det är självfallet inte någon tillfällighet att de sker i samband med att Sverige befinner sig i en process till medlemskap i Nato. Diskussionen om koranbränningar och eventuella åtgärder med anledning av dessa bör självfallet ske i detta perspektiv och inte i påhittade påståenden om att det finns en vilja att begränsa yttrandefriheten.
För det andra är dessa påverkansoperationer något som inte bara ligger i Moskvas intressen av att i krigets Europa destabilisera och underminera länder som Sverige utan också i islamistiska extremisters intressen, att framställa Sverige som ett islamfientligt samhälle som man kan rikta folklig vrede mot och framställa sig själva som sanna företrädare för muslimer gentemot föraktets och hånets krafter. För en diktatur som den iranska är det ett tillfälle att rikta vrede bort från det egna förtrycket mot en utmålad fiende till människor av muslimsk tro. Det ligger i allra högsta grad i diktaturers och extremisters intressen att det är fritt fram att var som helst och hur som helst uttrycka förakt för människor med muslimsk tro. Att tro sig stå upp mot diktaturer genom att ge dem fritt spelfält för destabilisering och deras påverkansoperationer är en oturlig tanke.
För det tredje, och det följer av ovanstående, markerar man inte mot diktaturer genom att låta håna och förtrycka den tro som diktaturernas förtryckta har. Den iranska diktaturen ska kritiseras för sitt hat, förtryck, terror och brutalitet, inte för att dess undersåtar är muslimer. Vi markerar lika lite mot muslimska diktaturer genom att låta det vara fritt fram att provocera och håna muslimer i Sverige och då dem att känna sig utsatta för islamofobiska krafter. De som menar att man står upp mot den iranska diktaturen och islamistiska terrorister som hotar Sverige genom att håna muslimer begår många tankefel.
För det fjärde beror det hat som nu riktas mot Sverige, och de hot som det medför, inte på den yttrandefrihet och öppenhet som vi har i Sverige. I Sverige får man som en självklar del av yttrandefriheten kritisera, ironisera och om man vill håna och skända den egna tron liksom andra människors tro, och andras uppfattningar. Det hat som nu riktas mot Sverige, och de motsättningar som är på väg att skapas, har att göra med aktioner som har syftat till något mer än att yttra sig fritt. Koranbränningarna sker inte inom ramen för någon samhällsdebatt eller teologiska diskussioner utan med säkerhetspolitiska syften riktade mot Sverige och det svenska samhället.
De har utformats som aktioner i det direkta syftet att håna, provocera och rikta förakt inte mot en idé eller religion utan mot människor av en viss religiös tro. Syftet har aldrig varit att diskutera eller reflektera över islamsk tro eller dess konsekvenser för människor och samhällen utan att uttrycka förakt för dem som har denna tro. Det är svårt att föra en debatt om koranbränningarna när tyvärr många väljer att bortse från detta uppenbara faktum. Det är inte den svenska friheten som nu skapat ett terrorhot utan utländska aktörers medvetna avsikt att blåsa på det hat som leder till hoten. Koranbränningarna utformas genom valet av plats just för att uttrycka förakt för andra människor och deras tro.
För det femte innebär yttrandefriheten en ovillkorlig frihet att fritt yttra sig men inte en frihet att göra vad som helst. Demonstrationsrätten är begränsad och dess begränsningar är inte någon begränsning av vår yttrandefrihet. Bara för att man inte sannolikt inte får bränna varandras partiprogram på gatan utanför respektive partihögkvarter så finns det få som skulle hävda att friheten att yttra sig om socialdemokraters eller moderaters politik begränsats. Exemplen kan göras väldigt många fler. Aktioner som riktar sig mot människor av en viss tro eller etniskt ursprung är en annan sak än yttranden om en religiös doktrin eller en politisk uppfattning eller en förd politik. Det faktum att det kan vara svårt att dra gränsen för det ena gentemot det andra bör inte leda till att man låtsas som att det inte finns någon skillnad eller att varje begränsning av demonstrationsrätten innebär ett slutande plan för yttrandefriheten.
För det sjätte är det oroväckande när även liberala debattörer implicit argumenterar längs linjen att frågan om hur vi nu ska göra i det svenska samhället och värna svensk säkerhet nu handlar om att dra en gräns mot muslimska diktaturer och terroriströrelser, som om man gör det genom att markera mot människor i det svenska samhället som har muslimsk tro.
Det är att hemfalla åt föreställningen ”you guys” som bär på ett generaliserande förakt mot i det här fallet muslimer. Frågan om hur vi möter varandra i det svenska samhället ska vi diskutera utifrån vad som är i det svenska samhällets intressen, inte i tron att aktioner för att uttrycka förakt för muslimsk tro ingår i någon process där man drar en gräns mot diktaturer och extremister. Det gör man genom att angripa diktaturernas förtryck, hat och terror. Inte genom att håna deras undersåtars tro.
För det sjunde är det självfallet så att vi alla oberoende av tro eller politisk uppfattning måste leva med att den kan kritiseras, attackeras och även hånas eller skändas. Det gäller kristna liksom muslimer och alla andra trosinriktningar. Men det innebär inte att det ska vara fritt fram för hån och förakt som utformas för att vara så kränkande som möjligt genom att de inte kan undvika det. Utanför bostäder där vi bor, religiösa lokaler där vi vill gå för att utöva vår religionsfrihet. Skolor där våra barn går. Det finns ingen självklarhet att man ska få välja plats så att man skrämmer, mobbar och utvecklar hån eller förakt mot människor där den enskilda inte kan undvika det.
För det åttonde är det en väldig skillnad mellan att utveckla synpunkter, kritik eller hån mot åsikter och tro genom tal, text, konst eller någon annan aktion mot att inför människor uttrycka sitt förakt för dem som personer. Det är också väldig skillnad mellan aktioner där man själv väljer att närvara och de där man inte kan undvika det som upplevs som en skändning.
Den som vill rita karikatyrer, rondellhundar, avancerad konst eller föraktfulla installationer kan göra det i ett fritt samhälle så länge det inte innebär hets mot folkgrupp men då kan platsen för var man gör det vara avgörande för den skiljelinjen. Om ett museum eller ett medium väljer att presenterar det som av någon kan vara en skändning får man leva med det men det innebär inte att man måste leva med att det ska göras så att det blir tvingande att exponeras inför det. Det är att förnedra människor.
För det nionde är alla de länder i den fria världen som har regler som begränsar demonstrationsrätten, däribland Sverige, fria länder trots detta. Det gäller även länder som har en ordningslagstiftning av det slag den svenska polisen ansåg att vi hade. Det gäller också länder som till skillnad från Sverige, och till skillnad från vad jag tycker, har en blasfemilagstiftning. Det gäller också länder som av hänsyn till rikets säkerhet inte anser att det ska vara fritt fram för utländska aktörers att var som helst och hur som helst att utöva hat och förakt som ett led i en påverkansoperation riktad mot landets säkerhet.
För det tionde så ska varje förändring i svensk ordningslagstiftning bygga på svensk grundlag som anger just rikets säkerhet som ett skäl för begränsningar av inte bara demonstrationsrätten utan även yttrandefriheten. En sådan förändring sker inom ramen för den demokratiska rättsstat som Sverige är, inom ramen för våra grundlagar, inte i strid med dem som en del verkar hävda. Det innebär självfallet att de som vill demonstrera mot diktaturer eller förtryck både kan och ska göra det. Det innebär också att det självklart är fritt att yttra sig, kritisera och håna andras uppfattningar vare sig det handlar om religion eller politik.
För det elfte, i ett fritt samhälle får man bränna böcker. Kanske inte var man vill för det kan inkräkta på andras frihet och rätt. Men framställ inte bokbränningar till en hörnsten för yttrandefriheten. Det är att missleda både vad yttrandefriheten innebär och vad bokbränningar alltid varit ett uttryck för. Låtsas inte om att bokbränningar är ett viktigt inslag i det demokratiska samhällets fria debatt.
Och, till sist, när det gäller komplicerade frågor handlar det i all lagstiftning om svåra gränsdragningar, det gäller både befintlig lagstiftning och de ändringar som kan diskuteras, då är det avgörande att diskutera frågan som den fråga det faktiskt handlar om;
i det här fallet utländska aktörer som vill väcka hat mot Sverige och underminera svensk säkerhet genom att uttrycka sitt förakt för människor som har en viss tro i det svenska samhället. Mer finstämt än så är det inte. Och varför Sverigedemokraterna anser det viktigt att utländska personer ska kunna agera fritt mot det svenska samhällets säkerhet är det i grunden svårt att förstå.
Den frågan gäller alla.
Varför kampen för yttrandefrihet ska handla om utländska intressens rätt att fritt fram få bränna böcker som ett led i deras onda vilja mot oss har jag svårt att förstå. Och det var aldrig Anders Chydenius eller senare tiders grundlagsförfattares tanke att med världens kanske mest vida yttrandefrihet lämna fältet fritt för frihetens fiender. Grundlagen är faktiskt skriven för att kunna motverka detta.