Europeiska unionen har inneburit en utveckling av europeisk rätt som har gett individer frihet och rättigheter i hela EU på ett sätt som är unikt i europeisk historia. I en värld med en framväxande kartell av auktoritärt ledarskap måste unionen stå stark som ekonomi, gemenskap och en global kraft till skydd för frihet och rätt.
Trots alla brister och problem är det inte ett svagt och misslyckat Europa vi i dag ser utan en återförenad kontinent med de bästa förutsättningarna som någon generation har haft till fred, gemensam säkerhet, välstånd och demokrati. Vi är en ledande kraft för fri handel och för mänskliga fri- och rättigheter. EU är världens största ekonomi och har genom utvidgningspolitiken och den inre marknaden skapat ett sammanhållet Europa som ingen trodde var möjligt för bara 30 år sedan.
EU är mer än något annat är en legal union med en rättsordning som sätter individers frihet och rätt främst. Varje begränsning av nationell suveränitet till förmån för mer makt till det gemensamma måste därför utformas så att den värnar individens rätt och präglas av att all offentlig makt utgår från folket och att all offentlig makt ska utövas under lagarna. Land ska med lag byggas.
Europeiska unionen är en konstitutionell struktur som bygger på maktdelning mellan institutioner, vilket ger gemensam beslutskraft, balans mellan medlemsstaternas intressen och respekt för medborgarnas rätt . Begreppet ”demokratiskt underskott” har blivit en politisk faktoid så ofta upprepad att många tar som en självklarhet att det finns ett optimalt centralistiskt system för allas inflytande, när det i själva verket är de ständigt föränderliga underskotten som driver demokratins förändring.
Institutionella reformer måste utgå från vad EU är, inte från den nationalstat som en del drömmer om att unionen ska bli. EU är inte och får inte bli en centralistisk struktur där kommissionen eller någon annan institution ger direktiv över huvudet på medborgare och medlemsstater. Det skulle undergräva medborgarnas frihet, skapa motsättningar mellan medlemsstaterna och försvaga unionens handlingskraft.
Det är i grunden Montesquieus maktdelningslära som präglar EU, liksom USA. En uppdelning av den lagstiftande makten (Europaparlamentet och ministerrådet), den verkställande makten (EU-kommissionen) och en dömande makt (EU-domstolen).
Denna process, utan någon regeringssida eller opposition i det parlamentariska beslutsfattandet, ger checks and balances och en dynamik som påverkar all lagstiftning. Varje förslag till lagstiftning från kommissionen förändras genom en mångfald av uppfattningar i parlament och ministerråd innan det blir färdig lag. Domstolen och fördraget garanterar att beslut respekterar minoriteter av länder och medborgarnas rätt samt håller sig inom det mandat vi har gett EU. De institutionella diskussionerna om Europeiska unionens framtid måste värna denna balans.
Många av de förslag som nu förs fram från EU-kommissionen, och nu senast från Frankrikes president Macron, för att stärka samarbetet handlar istället om att skapa en parlamentarisk struktur med en europeisk regering som mål. Det vore att motverka den maktdelning som är en garant för begränsad men stark offentlig maktutövning och skulle underminera den maktbalans som ger likabehandling av små och stora länder.
EU-kommissionens vitböcker om bankunionen, om tydligare styrning och koordinering av den ekonomiska politiken samt om en starkare gemensam försvars- och säkerhetspolitik innehåller viktiga och bra förslag för att stärka samarbetet. Men de har alla den svagheten att de definierar politiska problem som en brist på gemensam makt i tron att överstatlighet i sig gör Europa mer europeiskt och bättre.
Det är en felaktig utgångspunkt. Den större delen av de politiska utmaningar vi står inför präglas av politiska konflikter som kräver politiska vägval, oavsett hur och var besluten fattas. Europa blir inte mer europeiskt för att vi centraliserar fler beslut till Bryssel och EU blir inte mer populärt bland medborgarna för att man styr en större del av deras vardag. Europa blir heller inte starkare om vi underminerar maktbalansen, skapar nya motsättningar mellan länder och försvagar medlemsstaternas sammanhållning.
Därför bör Sverige omgående avvisa förslaget att ordföranden för EU-kommissionen också ska vara ordförande för Europeiska rådet. Vi bör lika bestämt avvisa förslagen om en transnationell lista för val till Europaparlamentet, där kandidaterna bestäms på europeisk nivå istället för i valkretsarna. Just nu har jag förhoppningen om att Sverige ska kunna få ytterligare ett mandat med argumentet att de mellanstora staterna är avgörande för den demokratiska dynamiken och antalet alternativa majoriteter. En transnationell lista skulle däremot urholka de mellanstora staternas representation till förmån för Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien.
Eurozonens ekonomiska styrning bör i första hand stärkas genom bättre uppföljning av de regler som gäller för de offentliga finanserna och den makroekonomiska utvecklingen, inte genom en europeisk finansminister och en gemensam ekonomisk politik på bekostnad av medlemsstaternas ansvar. Bankunionen ska vara euroländernas gemensamma finansiella system, inte en plattform för lagstiftning. Europeiska unionens finansiella kapacitet ska ligga i välskötta medlemsstaters offentliga finanser, inte i centraliserade EU-fonder. Sverige måste tillsammans med andra länder avvisa tanken på att EU ska ha en egen skatterätt, med en skattepolitik utan krav på enhällighet. Det skulle underminera medlemsstaternas offentliga finanser och leda till ökade offentliga utgifter utan prioriteringar.
Den gemensamma försvars-och säkerhetspolitiken måste bygga på medlemsstaternas samarbete, inom Nato som är avgörande för Europas försvar och inom EU för att bygga upp gemensam laddningskapacitet för gemensamma operationer. Vi behöver ett gemensamt ansvar för den samlade försvarsförmågan och måste med EU-samarbetet som bas stärka oss mot hybridkrigföring, cyberattacker, desinformation och militära hot men inte tro att en EU-arme under centralt kommando kan ersätta gemensam försvarsvilja och nationellt samarbete.
Det är ett strategiskt misstag att den svenska regeringen nu lanserar en europeisk social pelare som mål för EU-samarbetet. För medborgarnas frihet och för den inre rörligheten finns inget behov av samma sociala lagstiftning i Danmark som i Holland eller i Sverige som i Spanien. Välfärd, social trygghet och arbetsmarknad är liksom kultur baserade på skilda traditioner, olika prioriteringar och värderingar samt olika ekonomiska förutsättningar. Detta bör vare sig vi eller andra kompromissa om vare sig när det gäller föräldraledighet, minimilöner eller socialförsäkringar och pensioner.. Det riskerar till att leda till konflikter och motsättningar medan mångfald ger en bättre stabilitet och förankring i individers egna val.
Det är inte drömmen om en europeisk stat med en europeisk regering som ska stå i förgrunden för hur vi förändrar och stärker Europeiska unionen utan tanken om en allt starkare union som värnar om maktdelningens balans och individens rätt.