Hoppa till innehåll

Det är lagarna som styr, inte kommissionen

Kommentarerna om den nya kommissionens föreslagna arbetsindelning är många. Men viktigast är kanske att alltför många inte inser vad kommissionen är. Den är Europeiska Unionens verkställande myndighet. Den fattar inte egna beslut annat än inom ramen för de uppgifter lagstiftningen har gett den. Så ser maktdelningsläran som ligger till grund för EU ut. Den lagstiftande makten, den dömande makten och den verkställande.

Kommissionen är inte överstatlig, den är en gemenskapsinstitution, men parlamentet och ministerrådet fattar överstatliga beslut genom sin lagstiftning inom det som är gemensamma kompetenser. Det finns inte en lag som beslutas av kommissionen och ingen lagstiftning som blir till, utan att demokratiskt valda företrädare i Europaparlamentet och medlemsstaternas regeringar har fattat gemensamt beslut om den. Kommissionen är medlemsstaternas och parlamentets tjänare och har ansvaret att upprätthålla både fördragets principer och lagarnas efterlevnad.

Varje kommissionär som vill få något gjort måste först få igenom det som ett förslag från kommissionen och sedan få det accepterat i råd och i parlament. Det är för att understryka det än en gång parlamentet och ministerrådet som har makten, inte kommissionen. Det gör inte kommissionen mindre viktig eftersom den har initiativrätten till förslag men inget förslag blir till utan att det finns stöd för det i både parlament och råd. Det innebär också att det är väldigt sällan som ett förslag från kommissionen går igenom som det föreslagits. 

Det innebär att Ylva Johansson, Valdis Dombrovskis, Frans Timmermans eller Margrethe Vestager kan lägga vilka förslag de vill. De kommer att ändras i parlament och i råd och får de inget stöd där blir det inget. 

Europeiska Rådet kan inte göra något åt detta. Regeringarna kan inte göra något åt det. Och Parlamentet kan inte göra något åt det. Både parlament och ministerråd måste utifrån sina positioner komma överens om europeisk lag. Gör de inte det blir det inte europeisk lag. 

Skälet till detta utförliga resonemang kring hur lagstiftningen fungerar är den rapportering som nu präglar presentationerna av den nya kommissionen. Erfarna reportrar har visat sig tro att kommissionen beslutar eller att det i själva verket är Europeiska rådet som bestämmer, gamla ministrar tror att de tillsammans med kommissionen har utgjort någon slags regering. För mycket av EU-rapportering bygger på andrahandsuppgifter och de rubriker som därav följer. 

Det är mot denna bakgrund som det är ett tillkortakommande för Sverige att Ylva Johansson fick ansvaret för migrationsfrågor. Sverige har nämligen i dessa frågor en exceptionalistisk uppfattning som kommer att prägla svenska förväntningar på henne, och kanske också hennes egna utgångspunkter. Samtidigt som lagstiftningen måste utgå från vad som kan forma majoriteter i parlament och ministerråd. Det hjälper inte att ta i öronen eller att tala om vad man anser vara rätt. Får man inte stöd och majoritet så blir man maktlös. I migrationsfrågan är den risken stor. 

När det gäller forskning, telekom, digitalisering, inre marknad, konkurrens och handel har däremot Sverige och svenska företrädare en inriktning som kan samla majoriteter och driva utvecklingen. Det hade också kunnat gälla frågor som rör den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken med en inriktning utformad för att samla många snarare än att vara federalistiskt rättrogen.

De är allihopa frågor som inte bara har en avgörande påverkan på europeisk konkurrenskraft utan också vår förmåga att värna Europa och hävda våra värderingar i världen genom att stå emot rysk påverkanspolitik, kinesisk maktpolitik och amerikansk ombytlighet.  De har dessutom en avgörande betydelse för jobb, tillväxt, modernisering av arbetsmarknad, integration sammanhållning och social trygghet inom de områden där EU påverkar eller styr.