I spåren efter de olika toppmötena tävlar kommentatorer av olika slag att finna felen och svagheterna i den plan för att skapa en brandvägg kring de grekiska statsfinanserna. Ökad oro leder till stigande räntor för de mest utsatta länderna samtidigt som oron bidrar till lägre tillväxt och åter växande misstro. Det finns mycket att säga om den så kallade räddningsplanen men den är omfattande och kan kritiseras också på grund av att den genom sin storlek exponerar en lång rad andra länder för de problem som nu präglar de sydeuropeiska ekonomierna.
Men problemet är inte hur vi skapar ökad kapitaltäckning i banker eller hur vi skapar garantier för stora skuldbördor. Det avgörande och mest grundläggande problemet är hur vi skapar en tillväxt som leder till ökad trovärdighet även idag. Om de europeiska ledarna och kommissionen varit lika upptagna av denna utmaning som kring att utveckla nya finansieringsformer av gamla skulder hade mycket kunnat förändras. Och det är detta som måste göras.
Men det kräver också att den offentliga styrningen och kontrollen över ekonomier släpps till förmån för ökad konkurrens, större möjligheter till nyföretagande och innovationer. Och det utmanar en lång rad av maktens institutioner i medlemsstaterna. Men vi har att välja på en väg som öppnar marknader och ger en innovationsledd tillväxt eller en långsam anpassning till att andra ekonomier är mer konkurrenskraftiga. Den vägen heter inflation och devalveringar och ger inte mer välstånd men återställer konkurrenskraften genom förlorade tillgångsvärden och långsiktigt lägre löner. Det är för övrigt den vägen som de som säger sig vilja värna social trygghet vill gå. Det är inte tryggheten de värnar utan den tid som flytt.