I dag talar Israels president Reuven Rivlin i Europaparlamentet. I morgon talar den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas. Den ene företräder Mellanösterns enda demokrati, den andre ett territorium och en blivande statsbildning där vägen till demokrati, rättsstat och personlig frihet för kvinnor och män är lång.
Hamas styr på Gaza, som Israel har lämnat, med brutal våldspolitik och shariaregler. Den palestinska myndigheten på Västbanken lider av omfattande korruption, frånvaro av val och en yttrandefrihet som i bästa fall lever på nåder. Både i Gaza och Västbanken ställer sig de styrande bakom en demonisering av judar som går långt tillbaka i tiden och som bär antisemitismens alla karaktärer.
I Israel kan araber rösta och bli invalda i parlamentet. Kvinnor och män har lika rättigheter. Ledande politiker som gjort sig skyldiga till korruption eller sexuella trakasserier har dömts i öppna domstolar och fått de straff de har förtjänat. Något motsvarande sker inte på Västbanken eller Gaza. Där är korruptionen maktens maktutövning och sexuella trakasserier en icke-fråga eftersom kvinnor inte har någon rättighet att värna i dessa delar. Tvärtom blir de gjorda till de skyldiga vid våldtäkt.
I Israel är HBTQ personer lika fria som andra. Araber söker sig till Israel för att kunna leva i dessa friheter. Unga kvinnor av arabiskt ursprung kan i Israel vinna en jämställdhet som de i lag är förnekade i grannländerna. Den israeliska ekonomin har gjort en omvandling av öken till framgångsrikt jordbruk samtidigt som man blivit till en högteknologisk ekonomi med global konkurrenskraft.
I Israels grannländer dominerar hatet och antisemitismen tillsammans med ett varierande förtryck av män och ett konstant av kvinnor. Brutalare i en del länder, mindre konsekvent i andra men likväl baserat på att kvinnor inte har samma rättigheter som män.
Det är mot denna bakgrund svårt att förstå att svensk utrikespolitik, med strävan att vara feministisk och stå upp för mänskliga fri- och rättigheter, konsekvent stöder arabvärldens och andra diktaturers ständiga strävanden att fördöma Israel och få världssamfundet med sig.
I den svenska kampanjen har det till och med blivit till en strategi att delta i fördömanden av ett enda land, demokratin och det öppna samhället, medan man tiger inför de brutala förtryck som råder i andra länder och väljer att rösta med dem när de angriper Israel för brott mot mänskliga rättigheter.
Verkligheten är ju att vi skulle vilja att fler länder i regionen blev som Israel. Demokratier. Rättsstater. Öppna och toleranta samhällen. Kvinnor och män med lika rättigheter. Fria media. Internationell utblick och ekonomier som kan bekämpa fattigdom och skapa välstånd. Marknadsekonomi. Israel visar ju att allt detta är möjligt precis i Mellanöstern.
En vecka som denna, när Storbritannien röstar om sitt medlemskap finns det skäl att påminna om att EU en gång grundades för att göra krig mellan Tyskland och Frankrike omöjligt. Det utvidgades för att skapa ett enat Europa med en fredsordning på demokratins och frihetens grund.
En vision för fred i Mellanöstern måste bygga på en vision om länders samarbete istället för fiendskap. Tolerans och respekt istället för rasism, fördomar och antisemitism. Öppna ekonomier som binder samhällen samman. Värden som mänskliga- fri och rättigheter som en grund för samarbetet. Marknadsekonomi, företagande och entreprenörskap. Investeringar i jordbruk, inte bara i det torra landskap som är Negevs och Sinais utan också i slätterna längs en av världens största floder Nilen. Kamp mot korruption och demokrati.
Om vi skulle tänka oss den visionära tanken att det formades en union av samma slag som den vi har i Europa, för att göra krig omöjliga och föra människor varandra närmare, så är det på den demokratiska grund som Israel vilar på det måste ske. Det som varit möjligt i Europa är självfallet möjligt där, hur avlägset det i dag än kan synas. Om Sverige och andra länder tiger inför förtryck och brutaliteter för att vinna röster i den arabiska världens regimer, och tar avstånd från den enda demokratin, hindrar vi den avlägsna freden att komma närmare.