Debatten om Israels reaktioner mot Margot Wallströms utrikespolitik fastnar lätt i enskildheter av kritik mot i Israel och försummar det större långsiktiga perspektivet där Wallström konsekvent utmålar Israel till problemet i Mellersta Östern och relationen mellan Israel och palestinierna som grunden för de konflikter som råder där.
Denna hållning bortser helt från de motsättningar och hat som präglar de många olika konflikter som underminerar utvecklingen mot fred och frihet i Mellersta Östern. I en del av världen präglad av hårdföra diktaturer utpekar Sveriges utrikesminister Israel som den aktör som bryter mot mänskliga fri- och rättigheter. Det är en världssyn som underminerar både Sveriges förmåga att bidra till demokratisk utveckling och till att bidra till fred i Mellersta Östern. Det är mer detta än enskilda uttalanden som är Wallströms problem. I en region av våld, hat och diktatur utmålar Sverige genom sin utrikesminister det demokratiska och öppna samhället Israel som det land man vill distansera sig emot och stå i allians gentemot med dess grannar. Det är obegripligt.
Talet hade kunnat vara ett tillfälle att klargöra svensk syn på vikten reformer för demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och kvinnors rätt i alla dessa länder. Hon hade kunnat tala med diplomatins språk men i tydliga ordalag gjort klart vår syn på förtryck av människor, frånvaron av yttrandefrihet och mötesfrihet, frånvaron av pluralism och demokrati.
Sveriges utrikesminister hade kunnat göra klart att synen på kvinnor i alla dessa länder står i strid med alla människors grundläggande rättigheter och att detta tillsammans med människors rättslöshet är det främsta hindret för en utveckling mot välfärd och framtidstro, att den slutenhet detta innebär leder till fattigdom och frustration. Arabvärldens unga män och kvinnor behöver den frihet som dessa regimer förnekar dem och dess länder behöver en demokratisk utveckling för att kunna utvecklas som samhällen.
Inget av detta gjorde hon. Istället, i det planerade talet, strök hon de församlade medhårs med smicker och bugande med ord och formuleringar som om alla i församlingen var lika goda företrädare för mänskliga fri- och rättigheter och kvinnors lika värde. Det var ett tal som kunde hållits av Saudiarabiens företrädare i FN´s kommitté för mänskliga fri- och rättigheter där landet har ordförandeklubban. Här en lång rad citat ur talet där jag hoppat över det som är mer allmänna artigheter mot Arabförbundets medlemmar.
“I wish to express my sincere gratitude to the Secretary General for inviting me to address this meeting. Your invitation is proof of the excellent relationship between the League of Arab States and Sweden – a longstanding relationship built on respect and commitment to serve the interests of the States and peoples that we represent, also in times of huge challenges.”
Självfallet måste man tala med artighet men man kan välja sina artigheter. Har Sverige excellenta relationer med arabvärldens regimer byggt på dessa förtryckarregimers vilja att företräda sina folks intressen? Företräder verkligen diktaturregimer och brutala tyranner sina folk? Det är det de definitionsmässigt inte gör.
“I have always been inspired by the passion and energy that I see in the many bright and highly motivated young people that I meet during my trips, especially in this region.”
Arabvärldens unga tillhör de människor i världen som har förlorat framtidshopp mest, mycket som ett uttryck för slutna samhällen, förakt för kvinnor, olika former av sharia-lagstiftning, censur och minskad utbildning. Den arabiska våren var ett uttryck för denna frustration. Wallström sänder istället en bild till deras tyranner att unga människor i deras samhällen bärs upp av en inspirerande framtidstro.
“It is our responsibility, as leaders of our respective communities, to offer young members of our populations the means to fulfil their dreams and the possibility to live their lives in freedom, peace and security.”
Här likställer Sveriges utrikesminister företrädarna för olika diktaturregimer med demokratiskt valda ledare som hon själv och sätter bilden av att de församlade tillsammans med henne delar samma mål om frihet, fred och säkerhet. Det fanns ingen i det rum hon inte fick tala i som delar dessa prioriteringar. Hon ifrågasätter inte ens i en mild form demokratiutvecklingen, friheten och säkerheten i dessa länder för de unga som har en egen vilja.
“The League of Arab States is a key partner for Sweden, as are your members. I highly appreciate the accreditation to the League of our Ambassador in March 2012.”
Artighet är rimligt men måste ha någon rim och reson. Är verkligen alla Arabförbundets medlemmar key-partners för Sverige? I vilket arbete? För kvinnors rättigheter, för unga och gamlas frihet, för öppna samhällen, för ekonomiska reformer, för rättsstat, för fri handel, för fred och säkerhet i Mellersta Östern? Eller för kampen mot antisemitism och rasism? För pressfrihet och frihet på Internet?
“The Swedish Government will put increased emphasis on the Southern leg of the EU Neighbourhood Policy that is being developed. North Africa and the Middle East are our neighbours and we will work together with EU partners and with you to make this shared region prosperous and peaceful.”
Detta är självfallet viktigt men en viktig del i Europeiska Unionens grannskapspolitik är att verka för demokrati, rättsstat och frihet liksom för politisk mångfald. Detta är en del av samarbetets kärna, ibland förbisedd men likväl en avgörande process för välstånd och fred. Wallström antyder inte något problem alls, inte ens någon frånvaro av alla de friheter vi bör stödja utvecklingen av. Hon nämner inget om alla dem som trakasseras, fängslas och är politiska fångar när de står upp för yttrandefrihet och demokrati.
“Sweden is also extending a hand in development cooperation and humanitarian assistance throughout the region. Palestine, of course, is a case in point. So are those affected by conflict in Syria, Iraq, Libya, Yemen and elsewhere.”
Ingenstans nämner hon villkor och förutsättningar för det svenska biståndet, inget om något mål och inget om vad vi hoppas det ska uppnå. Inför en samling av totalitära och brutala diktaturer nämner hon ingen kritik och än mindre syften och kriterier för ett framgångsrikt samarbete.
“As you are all well aware of, as the first EU member state, Sweden recently decided to recognise the State of Palestine. The Swedish government took this decision with joy and pride.”
Detta är helt sant. Förutom att de medlemsstater som förut var en del av Sovjetblocket redan hade godkänt staten Palestina. Beslutet kom att underminera EU i den fredsprocess som siktar till en tvåstatslösning baserad på ömsesidiga erkännanden och respekt för Israels gränser. Detta nämner Wallström inte med ett ord.
“Our decision to recognise Palestine fully complies with international law. It is a natural step to meet the legitimate aspirations of the Palestinian people to self-determination. The hard work of the Palestinian Government, state-building and reforms have made Palestine ready to perform the duties of a state.”
Den palestinska myndigheten är korrupt och palestinierna lever i ett rättslöst samhälle. I Gaza som Israel har lämnat har Hamas – en internationell terroristorganisation – tagit över med total rättslöshet, förtryck av medborgare i allmänhet och kvinnor i synnerhet, regelbundna angrepp på Israel med avancerade vapen och missiler, ingen respekt för Israels gränser och med en djupt antisemitisk propaganda. Gaza har blivit ett tillhåll för terror mot dess egna medborgare och mot Israel. Hamas vill inte respektera Israels gränser och förmår liksom den Palestinska myndigheten inte förhindra även andras terrorism från det egna territoriet. Är detta den state-building och de reformer som Wallström ansåg göra Palestina till en stat färdig att erkännas?
“The recognition aims at making the parties of the conflict less unequal. It aims at supporting moderate actors in both Palestine and Israel. And it aims to provide a positive injection to the Middle East Peace Process.”
Erkännandet innebar ett minskat tryck på den palestinska myndigheten och Hamas att erkänna Israels rätt till säkra gränser och på reformer för rättsstat och demokratisk utveckling. Sverige har inte genom erkännandet bidragit till fredsprocessen.
“Young women and men in both Palestine and Israel are about to lose hope. They need to see that there is an alternative to violence, to a depressing status quo and to a continuously negative development on the ground.”
Här hade det faktiskt varit passande att säga att unga män och kvinnor har rätt att få känna framtidstro som medborgare i demokratiska samhällen, med politisk och ekonomisk frihet, respekt för kvinnors lika rätt och alla människors rätt att forma sina liv, istället för en medeltida lagstiftning med våld som vänds mot dem av sina egna ledare. Skälet till att de inte känner framtidshopp beror mer än något annat på deras regimer i Gaza och på Västbanken.
”I am heartened by the fact that our step is inspiring a renewed debate in Europe and beyond on what the international community can do to provide them with preciously needed hope.”
Detta var naiv övertro på det svenska beslutet redan då och förbiser det förtryck de unga, inte minst kvinnorna lever under.
“We are very concerned to see how the economy of Palestine is being squeezed from several ends. Jointly with other EU member states we will do our utmost to try to alleviate the burden and to convince Israel to change its actions, in particular to fulfil their legal obligations to transfer Palestinian money to the Palestinians.”
Det är viktigt att Israel fullgör sina förpliktelser men inför den här församlingen hade det varit mer rimligt att tala om vad den bör göra. Hur viktigt det är att den palestinska myndigheten fullgör sina förpliktelser, hur viktigt det är att arabvärlden stöder detta och hur viktigt det är att arabvärldens ekonomier öppnas för den palestinska.
“And we will work hard, with other members of the EU and the international community, and with you, to do what we can to bring the peace process back on track and to arrive soon at a two-state solution with Israel and Palestine living side by side in peace and security.”
Det svenska beslutet om ett erkännande innebar att vi underminerade eller rättare sagt bröt med den europeiska och amerikanska fredsprocessen som är den enda som parterna har förtroende för. Sverige mälde sig ur den gemensamma europeiska utrikespolitiken i tron att ett erkännande skulle förändra en komplex och svår verklighet.
“Together we face growing extremism and radicalisation. ISIL or Da’esh is an example in the extreme. We need to work together to fight this scourge, to identify and deal with its root causes and to do this while paying full respect to human rights and international law.”
Daesh är ett exempel på en extrem terrorrörelse. Andra terrorrörelser är Hizbollah, Hamas och en lång rad jihadistiska grupper som får stöd från arabvärldens ledare. Flertalet regimer i publiken utövar storskalig terror mot sin egen befolkning. Det är slutenheten, korruptionen och frånvaron av öppna ekonomier som skapar en fattigdom och frustration som driver terrorismen framåt.
“I wish to express Sweden’s solidarity with all innocent victims, in so many of the Member States of the League of Arab States, that every month, every week, every day – suffer from the brutal violence that Da’esh and other terrorist organisations create.”
Nu finns det oskyldiga offer inte bara för Daesh utan också för de regimer som Wallström skulle talat för. De är långt fler och har utsatts för medveten krigföring mot civila, avrättats, riskerar avrättning, tortyr, piskning, medeltida straff och fullständig rättslöshet inom ramen för den stat de lyder under.
”Terrorism and foreign terrorist fighters illustrate that the problems we are facing have no boundaries. International cooperation is crucial while we still need to address these issues in parallel on local and national levels. Tirelessly.”
Förutom att en del av de som skulle varit åhörare till Wallström sysslar med statsstöd till terrorism växer frustration och extremism fram i de slutna samhällen som är diktaturens och i den fattigdom som följer av ofrihet och statsstyrd korrumperad ekonomi. Vikten av att öppna upp samhällen för de enskilda medborgarnas information, frihet, företagande och initiativ borde vara ett budskap till arabvärldens stater eftersom det är deras slutna samhällen som fostrar extremism.
“Human rights are a priority in Swedish foreign policy. Freedom of association, assembly, religion and expression are not only fundamental rights and important tools in the creation of vibrant societies. They are indispensable in the fight against extremism and radicalisation. So is a vibrant civil society.”
Detta är sant men här uttrycks det som att det råder en gemensam uppfattning och delade värden kring detta. Det är bristen på detta som leder till etniska, religiösa och politiska motsättningar samt till extremism.
“Yesterday was International Women’s Day. This is a day to celebrate women’s achievements, recognise challenges, and focus attention on women’s rights, women’s representation and their adequate resources. Our experience is that women’s rights do not only benefit women, but society as a whole.”
Wallström formulerar sig så att det är lätt för arabregimerna att nicka medhåll. De håller nämligen med om att kvinnor ska ha kvinnors rättigheter. Det är hela poängen i deras samhällssyn, att kvinnor inte är missgynnade för att de inte har männens rättigheter. Att ställa krav på kvinnors rättigheter är en annan sak än lika rättigheter för män och kvinnor. Kvinnor är och skall vara medborgare på samma villkor som män, och det bör inte uttryckas som att de arabregimer man talar med har samma uppfattning.
“Let us together break the negative spiral of war, conflict and terrorism into a movement towards democracy, respect for human rights and socio-economic development. We have to continue to create hope.”
Än en gång framställer Wallström det som att hon och de tilltänkta åhörarna har samma uppfattning och samma mission när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och social utveckling, liksom när det gäller krig, konflikter och terrorism. Hon ger inte ett budskap om det som Sverige som demokrati vill förmedla utan låter påskina att hon inte tycker något annat än åhörarna. Hon understryker faktiskt att vi tillsammans ska fortsätta med en politik som ger hopp. Oklart vilken detta är.
Det är detta att Wallström framställer sig som allierad med arabvärldens företrädare i kampen för demokrati, frihet och fred, samtidigt som hon inför dem utpekar att det är Israel som måste bättra sig som skapar inte bara en utrikespolitisk utan också ideologisk vilsenhet. Inför alla dem som flytt arabvärldens regimer och de värderingar som präglar dess samhällen säger hon att det som förekommer där inte skiljer sig från vad som är vårt synsätt. Det är befängt och kan inte ursäktas av vare sig nödvändig diplomatisk ton eller kampanj till Säkerhetsrådet.
Det blir ett agerande i strid med demokrati och frihet. På det viset följer hon det spår som Olof Palme stakade ut, som gjorde socialistiska enpartistater till Sveriges vänner och som den svenska regeringen allierade sig med. Om man lägger samman den hållning och kritik som hon uthålligt och konsekvent riktar mot Israel framträder ett mönster där skillnaden mellan demokrati och diktatur reduceras till en smaksak.
Hennes politiska energi och kritik riktas den enda demokratin och rättsstaten i regionen, det enda samhället där kvinnor inte är hänvisade till kvinnors rättigheter utan har lika rättigheter, där homosexuella möts av ett öppet samhälle istället för dödsstraff och där pressfrihet, yttrandefrihet och demokrati upprätthålls i en miljö av ständig skräck för terror och för krig. Det faktum att en stor del av Arabförbundets medlemmar vill bidra till Israels eliminering -utan att hon ens berör denna fråga – gör att svensk utrikespolitik framstår som vriden och obalanserad till demokratins nackdel. Och inte ett dyft feministisk.