Trettio år efter Sveriges medlemskap i EU präglas svenska medier och samhällsdebatt av en omfattande oförståelse för hur EU och nu närmast Europaparlamentet fungerar. Det leder till spekulationer på flera helsidesuppslag om koalitioner och allianser som hämtade ur den begreppsapparat från Sveriges riksdag som man känner igen sig i och man försöker spekulera om framtida beslut hämtade ur samma föreställningsvärld som man format utifrån det som är den svenska parlamentarismens förutsättningar.
Det är bara det att det blir helt fel. Det är nämligen så att i Europeiska unionen gäller inte parlamentarismens krav på att den verkställande makten ska formas ur en majoritet i parlamentet.
Istället är det Montesquieus maktdelningslära som gäller. Vi har den lagstiftande makten – som delas av parlamentet och ministerrådet – , den verkställande makten som är kommissionen och den dömande som är domstolen. Ingen av dessa är överordnade den andra, vare sig formellt eller reellt.
I Europaparlamentet finns dörför inga givna koalitioner eller allianser mellan olika partigrupper. Varje fråga söker sin egen majoritet. Europeiska partiers parlamentsgrupper fungerar heller inte som nationella partiers parlamentsgrupper.
Det finns ingen regering som utgår ifrån någon majoritet i parlamentet och det finns heller ingen regeringssida i parlamentet som känner ett ansvar för att driva igenom kommissionens förslag så som de är föreslagna. Tvärtom vill varje grupp och ledamot sätta sin prägel på lagstiftningen.
Varje enskild fråga söker sin egen majoritet och de majoriteter som uppnås har olika typer av stöd beroende både på partigrupper och, framförallt, på de enskilda ledamöternas vilja att ge sitt stöd. Det gäller när parlamentet röstar i plenum och det gäller när dessa förslag förbereds i förslag från kommissionen, när förslagen utformas genom de rapporter som föreslås i utskotten och de förslag som i utskotten formas inför parlamentets slutliga beslut i en fråga.
Den lagstiftande, verkställande och dömande makten i EU balanserar varandra och är inte över- eller underordnade varandra. Det är inte konstigt men det är annorlunda än i Sverige. Och det skapar en helt annan politisk logik än den som är den svenska riksdagspolitikens. Den enskilde parlamentarikern har en mer central roll i arbetet.
I detta system av maktbalans finns en hög respekt för fördraget och för de lagar som stiftas. Det är domstolens uppgift att säkerställa att medlemsstaterna och de lagstiftande institutionerna respekterar den gemensamma lagstiftningen. I den ingår ett omfattande skydd för medborgerliga rättigheter, som efter Sveriges inträde också blev en del av svensk lagstiftning. Dessförinnan hade Sveriges regering och riksdag en omfattande befogenhet att även i strid med svensk grundlag försvaga eller underminera fri- och rättigheter.
Av allt detta följer ett antal skillnader som är betydande;
För det första finns som sagt ingen regeringssida eller opposition. Kommissionen som har som plikt och privilegium att förbereda och lägga lagförslag men har ingen garanti eller förutbestämt stöd för att det går igenom som det är lagt eller över huvud taget blir lagstiftning.
För min del förändrade jag på avgörande sätt både banklagstiftning, telekomregleringar liksom avgörande frågor om energimarknader och forskning. Vad gäller telekom lyckades jag efter lång process få gehör i kommissionen för att kommande lagförslag inte skulle bygge på den statiska prisreglering på konsumentnivå som jag gått emot utan på avtal mellan de nationella operatörerna på samma sätt som gällde i de olika länderna.
För det andra innebär detta att några allianser eller bredare grupperingar som bildar stöd för kommissionens kommande förslag inte finns, ej heller med syfte att bilda majoritet för en viss politik. När svenska journalister nu spekulerar kring vilka olika allianser som kan formas är det en meningslös spekulation hämtad ur de parlamentariska förutsättningar som präglar Sveriges riksdag. Alla enskilda frågor finner sina olika majoriteter utifrån hur en majoritet kan formas, eller utifrån hur kraftfältet i parlamentets centrum finner förutsättningar.
För det tredje innebär detta att den politiska processen ligger hos enskilda parlamentsledamöter och inte hos gruppledningar. Den och de ledamöter som företräder sina grupper i ett visst lagstiftningsärende eller opinionsyttrande formar det i samspel med sina motsvarigheter utifrån det stöd de har i sina utskottsgrupperingar och självfallet partigrupper. Kravet som gäller är att man måste finna en majoritet. Men partigrupper är inte homogena som i nationella parlament och eftersom parlamentarismens krav på att försvara en regering inte finns gäller inte heller samma partidisciplin. Därför kräver kompromisser för en majoritet ett bredare perspektiv än partigruppernas antal.
För det fjärde innebär detta senare att när man röstar i ett Europaval röstar man inte alls på den euroepiska partigruppen som jag noterat ett antal journalister och skribenter försöker hävda utan på just de personer och partier som kandiderar i Sverige. De agerar i sin tur i sina partigrupper och de tillhör ju dessa eftersom de är i en bredare bemärkelse likasinnade men inte likadana. Delar av EPP kan i många fall rösta på samma förslag som stora delar av socialistgruppen, den liberala och de gröna har ställt sig bakom, eller i en mängd andra konstellationer och nyanser.
Det innebär inte motsatsen, det är avgörande viktigt, inte minst om man företräder en stor grupp, att vinna denna för stöd till den linje man driver. Men det är inte förutbestämt och det går inte via någon gruppledning. I första hand gäller det att få stöd i den egna utskottsgruppen och i andra från ledamöterna i gruppen i sin helhet. Och om man till slut röstar i gruppen blir det grupplinje men inte med något absolut krav på att den ska följas.
För det femte är det inte parlamentets beslut som blir den slutliga lagstiftningen utan den gemensamma kompromiss som inträder efter att ministerrådet har format sin synpunkt och parlament och ministerråd har förhandlat som likvärdiga parter.
Det innebär en kanalisering av både nationella intressen, nationella parlaments utgångspunkter och det direktvalda parlamentets förslag. Det är inte konstigt, det är en öppen process men det är inte som i Sverige.
För det sjätte finns över huvud taget inte någon lagstiftning som beslutas av så kallade byråkrater. Det blir ingen lagstiftning utan att den har vunnit majoritet och stöd i både ministerråd och parlament, utformat som en kompromiss mellan olika utgångspunkter för att kunna bli en majoritet.
För det sjunde innebär allt detta att inte något förslag till slut blir som det från början föreslogs utan det förändras genom omfattande diskussion, öppen debatt och offentlig insyn ända fram till beslut.
För det åttonde gäller att motsvarande i svensk politik präglas av slutna utredningsprocesser, sluten beredning i regeringskansliet och en kortvarig behandling i ett utskott där majoritetslinjen är bestämd på förhand.
För det nionde är ministerråd och parlament likvärdiga lagstiftare med olika infallsvinklar och bas som skapar en bredd och hänsyn både till politiska majoriteter och medlemsstaters intressen.
Det är inte, som jag noterat några svenska statsråd trott, att ministerrådet de deltagit i är en regering. Det är en av två kammare för lagstiftning.
För det tionde spelar det däremot stor roll vilken partigrupp man tillhör för att de mer grundläggande styrkeförhållandena formas där. Med en stor grupp bakom sig har man en stor förmåga att driva förhandlingar. Storleken på grupperna spelar vidare stor roll vad gäller utseende och val av kommission men också vad gäller parlamentets andra strukturer. De stora grupperna kan när de är eniga också driva den övergripande politiska inriktningen i det parlamentariska arbetet. Om Sd tex vill söka samarbete med Putinvänliga partier ger man dessa kollaboratörer ökad kraft och en större roll. Om Vänsterpartiet fortsätter i sin partigrupp ger man stöd och utrymme åt de gammelkommunister och Moskvatrogna som fortfarande hyllar diktaturen och förtrycket.
Men som sagt, varje sakfråga och enskild lagstiftning söker sin majoritet, det är de enskilda ledamöterna och de nationella partierna man röstar på och som agerar i parlamentet, de påverkar och avgör sina partigruppers utformning av deras politik liksom de avgör processen i utskott och förhandlingar.
Det är maktdelningslära istället för parlamentarism. Därför bör man inte analysera Europavalet som om det vore ett val till Sveriges riksdag. Det är nämligen ett val till Europaparlamentet.