Kritiken mot regeringens strategi för att hantera Covid-pandemin missar en avgörande sak. Det finns ingen strategi att kritisera. Det är det stora problemet. Regeringen har inte och har inte haft någon strategi.
Nu senast riktas kritiken mot det plötsliga beslutet att stänga gymnasieskolor, eller snarare införandet av fjärr- och distansundervisning de sista veckorna för jul. Det anses liksom många andra beslut om serveringstider, öppettider, om antal personer som får samlas och en lång rad rekommendationer vara ett uttryck för en ogenomtänkt strategi.
Nu kan sägas att beslutet att stänga gymnasieskolor de sista veckorna, när man anser sig veta att smittspridningen är betydande där, kan vara rätt klokt inför julen. Under julen kommer många yngre att befinna sig i sällskap inte bara med sina föräldrar utan även de som är äldre än så. Det kan då finnas en poäng att ha en viss hemmakarantän som förmodligen för det stora flertalet kan fungera som så.
Problemet med förståelsen av påbudet om gymnasieskolor är att det inte har någon förklaring i någon genomtänkt strategi eller i logiska riktlinjer. Liksom många andra beslut blir de snarare en plötslig och oförutsedd konsekvens av ett behov av att inför höga smittsiffror och dödstal göra något.
Och det är här som kritiken mot regeringens strategi skjuter vid sidan om.
Regeringen har inte och har inte haft någon strategi utan till allra största delen överlåtit det nationella agerande som krävs i en nationell kris till expertmyndigheter, regioner och kommuner. När det gäller graden av nedstängning är det svårt att se att det var fel eftersom det är svårt att se att någon annan lyckats helt rätt genom detta. Bristen på testning, misstron mot testning, veligheten om testningen och sedan oviljan att ta ansvar för testning och spårning är däremot uppenbart bristfällig krishantering. Även denna förenad med att skylla på regionerna som faktiskt tog sitt ansvar och sedan även regeringens.
Visserligen har det annonserats mycket tydligt att det finns ett nationellt ansvar för att hantera krisen vilket kommit till uttryck i de från början dagliga presskonferenserna. Där har tre olika nationella myndigheter gett sina synpunkter, sina råd och redogjort för sin beredskap. Någon gång lyckades man i denna iver att ha något att säga skapa en oro för om det skulle finnas dricksvatten.
Någon genomtänkt gemensam syn och strategi har inte presenterats, bland annat eftersom regeringen som rimligtvis borde vara ansvarig för denna har stått vid sidan om och överlåtit det mesta till myndigheterna, regionerna och kommunerna, kanske i tron att det är vår grundlag som säger så, trots att den säger det motsatta; regeringen styr riket.
Regeringen har inte med hjälp av sina expertmyndigheter tagit något helhetsgrepp i hur man ska se på smittan, inte minst när det uppenbarligen lika uppfattningar om hur den smittade, hur man skulle göra med hemvändande från olika länder och resande från dessa, hur man skulle hantera testning, spårning och karantän och hur man för att möta smittspridningen på bästa sätt skulle hantera den inom sjukvården och äldreomsorgen liksom hur man skulle stå beredd för en smittspridning i samhället under den första vågen och som nu under den andra vågen.
Istället har regeringen utifrån olika opinionstryck den ena gången blixtlanserat en krislagstiftning som efter ett i det närmaste paniksnabbt agerande aldrig användes, andra gånger justerat upp och ner siffrorna för hur många människor som får finnas på olika platser och ytterligare gånger justerat serveringstider och öppettider utan att väga dessa förslag mot annat. Den som i allt detta kan se en nationell strategi har förlåtande ögon.
Det är mot denna bakgrunden som man ska se statsministerns fastslående att han och regeringen inte har något ansvar för hur smittan kom att spridas på äldreboenden. Det var bara regionernas fel. Men regionernas struktur och organisation, som förvisso kan diskuteras, är inte utformad för att möta en nationell kris med en pandemi. om vilken det finns ett mycket oklart kunskapsläge och ingen erfarenhet. En nationell kris kräver ett beslutsamt nationellt agerande över hela landet.
Vi ser behovet av detta när vi diskuterar det faktum att en stor del av de sjuka eller smittade på äldreboenden inte fick individuella läkarbedömningar. Det beror till stor del på en lagstiftning som innebär att kommunala äldreboenden inte har egna läkare och likväl på att det som ändå borde ha fungerat inte fungerade. Men det intressanta är varför det över hela landet inte fungerade.
Varför är det så att kommun efter kommun och region efter region inte hade förmågan att hantera konsekvenserna av en extraordinär händelse som en global pandemi? Det är uppenbart att det funnits ett övergripande problem som drabbat landet i sin helhet oavsett vilka som styr olika regioner om nu någon tror att detta påverkar hur en medicinsk krishantering bedöms. Ett skäl är att den nationella krishantering som borde gett tydliga rekommendationer och ställt tydliga krav saknades.
Regeringen tog inte ett ansvar som krävs i en nationell kris och därför anser sig statsministern inte ha något ansvar. Det faktum att viktiga uppgifter i en kris inte fungerade på en nivå fråntar inte statsministern och regeringen det övergripande ansvaret för hur man möter en pandemi. Det är nämligen inte bara så att regeringen just därför har sina expertmyndigheter till förfogande, något som vare sig regioner eller kommuner har, och man har det övergripande ansvaret.
Det finns inget fel i strategin. Felet är att det inte finns någon strategi.