Det är hotet mot den liberala demokratin som måste definiera partiers ansvar

Här och var har vi nu en debatt om hur politiska partier möter det nya politiska landskapet. För mig är det inte den stora frågan utan hur vårt samhälle möter de utmaningar som vi nu står inför. Det får i sin tur definiera de politiska partiernas roll och ansvar.

Enkelt uttryckt: Är den liberala demokratins världsordning hotad? Svaret på den frågan är ja, delvis därför att den alltid är och har varit hotad. Den är genom sin karaktär av rättsstat och öppenhet även för dess fiender alltid skör. Den kräver en stark uppslutning för att dess institutioner ska stå starka. Det är i det perspektivet som politiska partier måste formera sig och sin uppgift, inte baserat på partitaktikens kannstöperier.

Den liberala demokratins värden är hotade. Samtidigt som demokrati och marknadsekonomi har gått segrande fram runt om i världen de senaste 30 åren har dess motsatser funnits där hela tiden. Att vi har en internationell rättsordning präglad av liberala värderingar innebär inte att den alltid har härskat eller härskar nu.

Under hela kalla kriget stod den totalitära kommunismen i en direkt konflikt med dessa värderingar, från Sovjetunionen och dess lydstater till Kina och dess grannskap av kommunistiska diktaturer. Den arabiska världen dominerades då som nu av brutala diktaturer där kraven på upplysning och reformer sågs som en fientlig handling och förräderi. Den sydafrikanska apartheidregimen var ytterligare en liksom Afrikas många enpartistater. Och uppräkningen kan fortsätta.

Men skeendena under 1990 och 1991 kom att förändra allt och lade grunden för en osannolik framgång för frihetens värden, en framgång som också ledde till att de av alltför många kom att tas som för givna. Men med dessa värden som grund utvidgades det europeiska samarbetet på rättsstatens och lagens grunder, en ny ordning för den globala handeln växte fram och även om de västerländska värderingarna inte härskade i varje land så dominerade de den rättsordning som regimer sa sig vilja leva upp till, eller som man hävdade att man levde upp till oavsett hur verkligheten såg ut.

I Sverige såg vi en reformprocess ta fart som omvandlade ett i grunden socialdemokratiskt präglat samhälle till ett liberalt reformerat samhälle. Med fria media istället för monopol på TV och radio, mångfald i skolor, sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg. En utvidgad näringsfrihet och en privatisering av företag som var framgångsrik oavsett de problem som mötte.

Men i befrielsens tid kom också ett utrymme för reaktionens krafter. Det var allt ifrån i de gamla Central- och Östeuropeiska staterna, där gamla tiders värderingar nu kunde utmana de liberala som gått i bräschen för befrielsen, det gällde allra tydligast i Ryssland där rättsstaten snart förlorade mot oligarker i förening med de gamla strukturer som sett sig besegrade 1991.

På den europeiska scenen såg vi det i form av att den idébundna utvecklingen präglad av krav på frihet och öppna ekonomier följdes av en mer ingenjörsmässig syn på samarbetets strukturer och maktöverföring där liturgin innehållslöst lät ana att idén var mer Europa och att mer Europa innebar mer makt till EU. Politiken kom då istället att präglas på de mer klientbetonade krav på att få hem mer från de gemensamma besluten än att vidga den liberala demokratins rättsordning.

Och i Sverige såg vi en tid då pragmatism kom att bli till en idé och idédebatten ersattes av triangulering, där långsiktig strategi och vision ersattes av kortsiktig partitaktik. I en sådan miljö bestäms inte agendan av politiken och av idéerna utan av media och det politiska spelets taktik. Men det finns ingen politik och ingen reformagenda som inte bottnar och får sin styrka i principer och i ideal.

Rättsstaten är inget hinder utan en förutsättning för reformer som är förenliga med frihet. Privat företagande är inte en fråga om pragmatik utan om ett fritt samhälle präglad av mångfald och institutioners oberoende. Demokratin måste, trots att det låter högstämt, försvaras av starka institutioner som polis och rättsstat, försvar och säkerhetspolitik. Idealism måste förenas med en realism om verkligheten istället för att ersättas med cynism om partipolitikens spel.

Glömmer vi att det fria samhällets institutioner är ett uttryck för idéer och ideal förlorar de till slut den styrka som följer av att vi som medborgare sluter upp bakom dem. Och då blir rättsstatens institutioner till slut också ett föremål för den kortsiktiga flirten med medias popularitet och partipolitikens spel.

Då ägnar sig polisen inte åt att vräka olagliga bosättningar som i Malmö, då delar man ut armband istället för att tala i klarspråk om övergrepp och då blir försvaret en fråga om hur man framställer verksamheten som så modern och tidsanpassad som möjligt istället för så förmögen att försvara landet som möjligt. De kortsiktiga vinnarna på detta blir media, som gärna sätter agenda och lägger världen till rätta.

Men till slut drabbas också media av den misstro som alltid drabbar den som vill utöva makt. Det gäller inte minst när media vill bedriva journalistiken för att lyfta fram det man anser, om det gäller den privata äldreomsorgens kvalité eller hur Sverigedemokrater dominerar i den förmenta överklassens kvarter.

När media sköter allt mer av den politiska debattens agendasättande, när politiken rapporterar sina framsteg utifrån medieagendan och när rättsstatens institutioner försöker uppfylla politikens mål snarare än lagens krav så blir det en blandning som försvagar det öppna samhälles institutioner. Det gäller både politiken, medier och rättsstaten.

De som vinner på detta är de krafter som står längst ifrån det öppna samhällets och rättsstatens institutioner. Det är politikens ytterligheter. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i Sverige, där det varit extra enkelt eftersom decemberöverenskommelsen framstod som en allians för att bevara makt snarare än att utveckla makt för att förändra.

Vi har i Sverige många gånger sett hur det fria samhällets institutioner varit hotade. Under vänstervågen på 1960-talet övergav i stort sett en hel ungdomsgeneration friheten, rättsstaten och marknadsekonomin till förmån för en beundran av totalitär maktutövning med förakt för den enskildes rätt som främsta definierande faktor.

De beundrade Kina, Kambodja, Nordkorea och Kuba samtidigt som de ursäktade Sovjetunionen och förtrycket i Östeuropa att det ändå stod i motsatsställning till kapitalismen. De demonstrerade emot det försvar som demokratins länder stod upp för och predikade eftergivenhet mot diktaturerna.

Det var i en tidigare skepnad frasen ”bättre röd än död”, som kom att prägla debatten på 1940- och 1950-talen och som predikade eftergivenhet mot kommunismens diktatur.

Nu var det hyllningen till makten framför friheten och rätten. En stor del av den generation som formades på 1960-talet har lämnat idéerna som de tolkades i sin förlängning, men med historieskrivningen att det var chickt och ungdomligt och har därför med några få undantag aldrig gjort upp med sina övertramp mot demokratin och det fria samhället. Därför är de mindre benägna att reagera mot dagens socialister och kommunister som står fast vid förtryckets samhällssystem.

Och så kom 1970-talet med parollen om det starka samhället som i praktiken handlade om den starka och dominerande staten, där någon skillnad mellan stat och samhälle inte fanns. Det mynnade ut i kravet på löntagarfonder och en socialisering av det svenska näringslivet, en debatt som leddes av LO med det socialdemokratiska partiet i släpvagnen.

Och så kom 1980-talets många debatter. Det var vänsterns och socialdemokratins förbehållslösa stöd för en ensidig nedrustning i Sverige och i Västeuropa inför den sovjetiska snabba upprustningen till havs och med medeldistansmissiler i Europa, riktade mot just europeiska länder.Den så kallade fredsrörelsen förlorade denna debatt och freden vann.

Och så såg vi debatterna om frihet och demokrati i Central- och Östeuropa som motarbetades av vänstern och socialdemokraterna, där demokratin och dess rörelser vann över dem som gillade status quo. Och så debatterna om marknadsekonomi, löntagarfonder och socialism där friheten och marknadsekonomin till slut vann.

På 1990-talet började debatten om globaliseringen där vänstern världen över samlade sig för att bekämpa fri handel och öppna gränser. De försökte samla världens protektionister emot den fria handeln. I Sverige blev Europeiska rådets möte i Göteborg under det svenska ordförandeskapet ett tillfälle då våldets krafter slöt upp bakom protektionisterna för att demonstrera.

Snart 30 år senare har vi sett hur världen har gått från en miljard människor i relativt välstånd till nära 5 miljarder, tack vare fri handel. Fattigdomen har besegrats i land efter land även om mycken fattigdom kvarstår. Men färre människor lever i dag i fattigdom tack vare den fri handel som anti-globalisterna ville bekämpa. Fattigdom kvarstår som allra starkast i dag i de delar av världen där globaliseringen inte nått.

I var och en av dessa stora och för sin tid dominerande konflikter har vi valt historisk väg och frihetens och upplysningens krafter har i det stora hela vunnit. Slutenhetens och mörkrets krafter har förlorat.

Och nu står vi där åter, med kollektivismens krafter på båda sidor hotande den liberala rättsordningen. Putin och Le Pen. Trump och Farage. Sverigedemokrater och

Vänsterpartister. Invandrarfrågor och frågor om det mångfaldiga samhället dominerar när kollektivets krafter vill sätta identitet och grupp över den enskilde. Dom och vi istället för du och jag.

I Sverige gör vi det efter en tid då en alliansregering har regerat i två mandatperioder men likväl lämnat en starkare vänsteragenda bakom sig än när den tog över. Tron på att pragmatism är viktigare än principer leder till att pragmatism försvagar principer istället för att det pragmatiska utgår från de principer som ett fritt och öppet samhälle bygger på. Men vårt samhälles grundläggande institutioner, som formar rättssamhället och demokratin, kommer aldrig vara starkare än det idémässiga stöd de har bland medborgarna.

Vi kommer aldrig vinna över ytterligheterna genom att låta dem sätta agendan, eller ständigt förhålla oss till dem, utan genom att sätta frihetens och rättsstatens agenda som grund för ekonomiska framsteg, välfärd och mänsklig civilisation.

Den stora skillnaden är nämligen hur vi betraktar demokratins och rättsstatens institutioner, om vi ser dem som hinder för maktens utövning eller som den bas för en rättfärdig maktutövning ett fritt samhälle behöver. Det som förenar Putin med Trump och med andra politiker av samma slag är att de väljer att se rättsstatens och demokratins institutioner som ett hinder mot den egna maktutövningen. Och det är i än grövre former det vi ser ibland trollens och trollfabrikernas ständiga propagandautfall mot det öppna samhället.

Då blir media något som ska strypas och kontrolleras eller utpekas som folket fiender. Då blir domare som utövar rätten folket fiender och säkerhetsrisker i strid med ledarens vilja att utöva makt. Den utmaning vi nu har är att slå fast att det är rätten, rättsstaten och människors individuella rättigheter som är överordnade makten, inte makten som är överordnad rätten.

Det är ingen ny utmaning utan den äldsta tänkbara. Att möta detta handlar inte om att tro sig finna någon sanning i så kallade ideologier som sägs vara programmatiska utan kunna tolka verkligheten med de ideal som ligger till grund för marknadsekonomi, rättsstat och individens frihet, som förenar människors gemenskaper med allas vår frihet och som vill göra staten stark men begränsad för att den på en gång ska kunna värna individens frihet och heller inte underminera den.

Det är att stå upp för liberala ideal och en konservativ samhällsordning om man så vill. Men i grunden är det att låta upplysning och rationalitet styra tillsammans med politisk mod och en enveten vilja att sluta upp bakom de institutioner som ger oss friheten och rätten. Den ska nämligen i ett fritt och demokratiskt samhälle vara överordnad makten.

Identitetspolitiker, islamister, socialister, kollektivister, rasister och nationalister skiljer sig åt på många sätt, gentemot varandra och bland varandra, men de har det gemensamma att de vill att en kollektiv identitet ska vara överordnad den enskildes frihet. De bör förlora den debatten som de förlorat så många andra. Men det kräver att liberala krafter i alla dess olika former, oavsett vad vi tror oss heta eller vill kalla oss, måste inse att vi har ett ansvar för att se den grundläggande konflikt vi har ett ansvar att vinna. Att rättsstatens och demokratins institutioner har vårt idépolitiska stöd, vårt medborgerliga stöd, inte för att de var och en alltid har rätt utan för att det är så rättssamhället och rätten värnas. Land, fred och frihet ska med lag byggas.