Det är EU:s framgångar som skapar nya utmaningar. Och det är unionens växande förmåga som leder till ett ökat ansvar med nya uppgifter och krav.
Alltför många europeiska politiker upplever de nya kraven och utmaningarna som växande problem när det i själva verket handlar om att EU har en växande förmåga att bidra till att lösa problem som handlar om fred, människors frihet och människovärde liksom ett värdigt liv. Dit har EU i dag kommit, inte till en kris där utmaningar är för stora utan till en förmåga som är tillräckligt stor för att hantera de stora utmaningarna.
I början av 1990-talet såg vi däremot en kris när EU stod maktlös inför en etnisk rensning och ett brutalt mördande som präglade den tidens Balkan. Idag ser vi det omvända, att EU har förmågan att bidra inte bara till stabilitet utan också till frihet och fred för miljontals människor. Ingenstans blir det så tydligt som på Balkan.
Det är nämligen löftet om Europa som ger stabilitet och framtidstro på Balkan. Och det ställer krav på EU som ingen ansvarig politiker kan fly undan ifrån.
Med en serbisk regering som vill minska klyftan mot Europa ökar förutsättningarna att söka nå en lösning på frågan om Kosovos framtida ställning. Om inte EU både besvarar serbiska förhoppningar och samtidigt bidrar till att Kosovofrågan får en internationellt accepterad lösning ökar riskerna för nytt våld och nya konflikter, både mellan olika befolkningsgrupper inom Kosovo och mellan Serbien och Kosovo.
Det kommande halvåret kommer därför att bli avgörande för att uppnå ett samförstånd baserat på någon form av självständighet för Kosovo och samtidigt en framtid i EU för både serber, kosovoalbaner och kosovoserber.
Utmaningen blir inte mindre av att lika svårt som det är att långsiktigt se en fredlig lösning med Kosovo innanför den serbiska statens gränser, lika svårt är det att se hur ett självständigt Kosovo ska komma till utan att det riskerar att få spridningseffekter till Bosnienserber med motsvarande krav och till andra områden i EU:s grannskap som i Moldavien och Georgien. Det är just detta som gör hela denna fråga till en utmaning för EU. EU:s utvidgningsprocess har visat sig vara en av de mest framgångsrika fredsprocesserna med en utveckling av soft power som ingen annan stormakt kan utveckla.
EU har blivit ett medel för fred på ett sätt som överträffat de flesta idealistiska förhoppningar. Den framgången skapar nya utmaningar när nya länder vill ansluta sig till frihet, rättstat och fred, samtidigt som det tvingar EU att ta ansvar för vad som sker utanför unionens gränser, oavsett om man vill det eller ej eftersom man har en förmåga som andra inte har. Det ställer krav inte bara på politiken gentemot Balkan utan också på utvidgningspolitiken som sådan.
Detta borde mer än något annat glädja europeiska politiker men tyvärr verkar fler känna bördan av ansvaret tyngre än inspirationen av utmaningen. Det vill jag ändra på under de kommande åren i Europaparlamentet.