Vi ser det i det amerikanska presidentvalet och vi ser det i Europas stora demokratier. Det öppna samhällets fiender har fått ny energi. I USA har Donald Trump samlat dem som har det gemensamt att de föraktar rättsstaten, anser demokratin vara ett fuskspel som inte behöver respekteras, att våld kan vara ett medel om man anser sig vara motarbetad och att mexikaner, muslimer eller journalister ska stängas ute samtidigt som de anser att fri handel, globalisering och öppenhet över gränserna är ett hot mot den värld de vill leva i.
I Frankrike ser vi Le Pen och i Tyskland Alternativ för Tyskland som på olika sätt bekänner sig till murarnas och motsättningarnas värld. I Storbritannien UKIP som söker skrämma människor genom att hota med utlänningar, främlingar och fri handel.
Men de är inte de enda. Det finns sedan gammalt andra politiska riktningar i Europa som konsekvent föraktat friheten och individens rätt. Som föredrar murar, så som de faktiskt fanns, och så som de ville se samhället indelat. Som anser fri handel, globalisering och öppenhet för samhällens förändring liksom för människors fria vilja vara av ondo. Europas kommunistiska eller realsocialistiska partier har under decennier hyllat diktaturer och deras gärningar mot sina medmänniskor.
De hyllade diktaturer och de ursäktar eller förklarar fortfarande övergrepp under socialistisk flagg. De gjorde det då och de gör det i dag. Alltid emot fri handel. Statens kontroll över ekonomin ska vara fullständig och ökade offentliga utgifter är ständigt en metod för att vinna stöd, oavsett om det underminerade välfärd och välstånd.
Kommunistpartierna i Europa, de som har bytt namn liksom de som hyllar de gamla etiketterna, har samma ekonomiska politik nu som då. Statliga företag. Monopol. Misstänkliggöranden av privat ägande och privata företagare. Kamp mot vinst och mot så kallade kapitalister. Ständigt nej till fri handel. Murar mot omvärlden för att öka den egna politiska kontrollen över människor. Det tillhör inte deras historia utan deras nutid.
Jonas Sjöstedts kamp mot privata företag, människors valfrihet, vinst och förnyelse bortom den politiska maktens kontroll skiljer sig inte från CH Hermanssons, Lars Werners eller Lars Ohlys ekonomiska politik. Den präglas av samma planekonomiska drömmar som gjorde Central- och Östeuropas samhällen till mardrömmar. De anser ständigt att statliga utgifter ska ökas och skatter ständigt höjas, samtidigt som staten på olika sätt ska ta över och styra företagandet. En av vår tids stora myter är att deras politik i dag skiljer sig från den i går. Den är densamma.
Det som förenar Sverigedemokrater och deras motsvarigheter med Europas kommunistiska partier är att demokrati och frihet för dem är underordnade intolerans och människors misstänksamhet mot det annorlunda. De kommunistiska företrädarna motarbetar med alla medel den mångfald som de inte kan kontrollera därför att den utvecklar samhället bortom deras egen kontroll. De nationaldemokratiska företrädarna har det gemensamt att de ogillar när mångfalden av enskilda individer öppnar samhället för förändring bortom deras egen kontroll. De är emot förnyelse baserad på fria människors skapande och dynamik i tron att det sant nationella är en gång för alla satt i sten och alltid ett och samma. Därför blir friheten och mångfalden ett hot mot deras tro på en sann nationalitet.
Bägge riktningarna bärs upp av intolerans och rädsla. Intolerans mot individer och mot grupper. Sverigedemokrater bärs upp av sin intolerans mot etniska grupper, främlingar, utlänningar och flyktingar. De kommunistiska partiernas intolerans bärs upp av motvilja mot individens rätt till val och mot de grupper som de ser som fiender till den egna politiska kontrollen. I det gamla Sovjet, liksom i andra socialistiska diktaturer, var det folkets fiender. Det var där och då kulaker och kapitalister och det är nu – som det alltid varit både i riksdagsmotioner och i 1 maj tal – kapitalister, företagare och alla de individer som vill något annat än det den politiska makten gett dem mandat och tillåtelse till.
Rädslan de förenas av är en utveckling av samhället utan statens omedelbara kontroll, som underminerar den totala enhetligheten i samhälle och stat. De rids av en rädsla för nya alternativ och alla nya möjligheter som ligger i människors egna händer men utanför den politiska maktens vilja för hur vi som människor ska leva. De är emot den mångfald som visar att människor kan forma sina egna liv och för en enhetlighet som hyllar de egna politiska idealen.
Deras intolerans leder till de många olika kraven på stängda gränser och höga murar. Mot fri handel eller mot människors fria val över gränserna. För klasskamp som skapar gränser mellan människor i samma samhälle. Folket mot etablissemanget. De är emot EU eftersom de är emot öppna gränser, marknadsekonomi och frihandel men också för att människors fria val som individer löser upp de motsättningar mellan människor och grupper som de definierar sina samhällsmodeller på.
Frihet för den enskilde bryter sönder de grupper som de vill hålla samman som sin bas för konfrontation och motsättningar, det må vara klasskamp eller främlingshat. Individers frihet underminerar de kollektiv extremisterna vill hålla oss i.
Murarna vill de ha mellan länder och mellan människor. Det förenar dem.
Deras retorik är ett uttryck för deras politik. Lyssna till vad vänsterpartister säger i sina tal så får vi också en bild av deras samhällsanalys och politik. Det handlar om identitetspolitik och klasskamp. Folket mot kapitalet. Proletariatets diktatur som en liturgisk bekännelse till det revolutionära man inte vågar säga man menar allvar med. På samma sätt är Sverigedemokraternas retorik ett uttryck för en politik som sätter en nationalistiskt kultur över det öppna samhället. Klasskamp, revolution och kamp mot kapitalister är inte bara retorik utan en längtan efter ett samhälle där de enskilda medborgarna är undersåtar. Det svenska eller det nationella ska gälla alla som en presumtiv lag som ingen behöver definiera. Bara uttolkas av dem som har makten och styr. Det är därför de gillar Putin och Trump och det är därför de hyllas av Le Pen.
De politiska motsättningar de står för handlar inte om de politiska konflikter som demokratin är till för att hantera utan om motsättningen till demokratin och det öppna samhället som sådant.
De har sina väljare och de har i sin tur fler och mer mångfacetterade känslor och uppfattningar än vad de politiska partier de röstar på definieras av. Partierna å sin sida har självfallet sin rätt att stå upp för sina uppfattningar på basis av de röster de fått men de kan inte kräva mer än så. Bara för att de finns i riksdagen finns inget skäl att kompromissa vare sig om marknadsekonomi och privat ägande, om en humanitär flyktingpolitik, om Sverige i Europa eller om de frågor som avgör nationell säkerhet.
Men när de står bakom en majoritet för höjda skatter, eller för sänkta skatter, så betyder självfallet deras väljare lika mycket som andra partiers väljare. När de vill förbjuda privat företagande får de självfallet driva detta men de bör inte få stöd från andra för det. När de vill föra en invandringspolitik baserad på sin motvilja mot andra människor ska de inte få större stöd än sitt eget för det. När de inte kan skilja på sin roll som valda företrädare för ett fritt land och sin beundran för ledare som vill underminera andra länders frihet ska de inte få stå i närheten av säkerhetspolitikens avgöranden.
Deras strävan är att göra sig till normala partier inom ramen för demokratins motsättningar men deras viktigaste uppfattningar står i konflikt med den. I den svenska debatten har vi försummat att föra ett upplysningsarbete om dem eftersom maktpolitiken överskuggat en analys och debatt om deras grundläggande förhållningssätt.
Vänsterpartiet legitimeras genom att vara ett underlag till regeringen och har fått sin extrema kamp mot företagande att bli utgångspunkten för en politik där välfärd för hundratusentals människor ska läggas ner eftersom den är framgångsrik utanför den socialistiska modellens ramar. De har fått stöd för att vinst är utsugning, att företagande är fel och att staten ska ta kontrollen. Välfärdsdebatten handlar nu om att angripa kvalitet om verksamheten ger den förhatliga vinsten, inte om att höja kvalitet oavsett ägarform.
De kräver ständiga utgiftshöjningar utan ansvar för samhällsekonomisk stabilitet eftersom de ohämmat vill lova det ena – utgiftshöjningarna – och inte bryr sig om det andra – den samhällsekonomiska stabiliteten – precis som deras vänner i planekonomier och socialistiska diktaturer runt om i världen. Venezuela är ett land som hamnat i kaos på grund av en politik som det svenska Vänsterpartiet har hyllat, liksom de hyllade politiken på Kuba, under Syriza i Grekland och i varje planekonomi de kom i beröring med.
Sverigedemokraterna fick genom decemberöverenskommelsen en legitimitet som en förment ensam opposition, trots att kraftfälten i den svenska politiken står mellan Alliansen och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet hindrar en ny budget för försvaret och Sverigedemokraterna förenar sig med dem i motståndet mot Nato och mot den gemenskap EU är. De lovar bägge utgifter som de vill utan hänsyn till verkligheten och de bärs båda upp av intoleransen mot individers val och fria vilja.
Det är dags att bekämpa dem genom att låta dem synas just som de är, att det är i extremismen de skiljer ut sig. Just därför låta deras röster räknas som alla andras. De kan bidra till majoriteter där de tycker som andra men kommer då stå ensamma där de i sin extremism är i minoritet. De som underminerar demokratin genom sin politik och retorik bör aldrig få påverka styrkan i dess försvar. Det som skiljer dem från andra partier är inte de skilda politiska uppfattningar som demokratin är till för att ge rum för, utan de uppfattningar de har om människor, individer och demokratin som sådan.