En ständigt upprepad föreställning som sägs förklara de svåra förhandlingarna och i Storbritannien den svåra processen för brexit är att EU vill ställa till problem för Storbritannien. Som någon ekonom sa på det tyckandes vis som blivit vanligt: EU vill göra att det ska kännas när man lämnar.
Saken är den omvända. Det känns när man lämnar ett samarbete som har en avgörande betydelse för den egna ekonomin, administrativa rutiner för handel och transporter, finansiella marknader och väldigt mycket mer som går rakt in i det brittiska samhället. Det har gjort London City till en dominerande europeisk finansmarknad, Storbritannien till en dominerande global aktör i utrikespolitik och drivit fram en konkurrens på den trötta brittiska marknad som fram till 1970-talet dominerades av regleringar och fackliga konflikter.
Det är konsekvenserna av att lämna som har fördjupat konflikterna i det brittiska samhället och som har splittrat partier, familjer, parlamentet och varje form av regeringsunderlag. Det handlar om Nordirland men har också handlat om hur mycket man skulle vara med i den inre marknaden eller tullunionen utan att egentligen vara med. Skälet till att dessa frågor har varit så svåra är att konsekvenserna vad man än gör är svåra.
Lämnar man den inre marknaden förlorar man en stor del av sig egen marknad. Lämnar man EU men vill vara kvar i den inre marknaden hamnar man i den norska situationen. Brexitomröstningen handlade bara om att lämna skulle lösa problem som antingen inte fanns, som fanns men som berodde på brittisk politik eller som lett till politiska lösningar som en del hade stött och andra inte. Som det i en demokrati alltid är.
Nu är britterna på väg ut. Ännu vet ingen vilka konsekvenserna blir. Vilka handelsavtal man ska ha, hur man ska upp nå dem och med vilka. Hur utrikespolitik och biståndspolitik ska bedrivas när man är själv och ställer sig i beroende till Trump. Hur Europapolitiken ska bedrivas. Hur en fallande ekonomi ska hanteras. Det är problem som ligger i själva brexitprocessen och i det faktum att brexitanhängarna lovade guld och gröna skogar medan alla väjer för den ovisshet som det handlar om. Det gäller fortsatt framtiden för Nordirland och risken för terror liksom frågorna om Unionens sammanhållning. Och då menar jag UK.
De problem britterna nu har försökt hantera i tre år, och ännu inte slutfört, beror på brexit i sig men framförallt att ingen talade om vad konsekvenserna innebar. Det är konsekvenserna man i tre års tid försökt minimera. Nu kanske Johnson lyckas hantera brexit genom att maximera dem. Det är inget hjältedåd. Det avtal parlamentet ska rösta om innebär eftergifter som han tidigare attackerade May för. Men också eftergifter hon inte gjorde vad gäller Nordirland.