Femton procent av den svenska grundskolans elever klarar inte gymnasiebehörighet. Ungefär ytterligare femton procent klarar den precis, kanske med hjälp av stöttande lärare som vill eleven ska kunna gå vidare. Samtidigt som vi ser att den svenska skolan för flertalet elever ger bättre resultat i spåren av de reformer som genomfördes för drygt tio år sedan är detta en brutal verklighet som borde stå i fokus för den svenska skoldebatten.
Dessa elever drabbas hårt av den svenska skolans misslyckande. De saknar mer eller mindre de kunskaper som deras framtid kräver. I spåren av detta den svenska skolans stora misslyckande växer arbetslöshet, utanförskap och fördjupad segregation. Det är ur denna sociala verklighet i Sverige som vi sett en framväxande gängkriminalitet och grov brottslighet.
Det finns skolor i Sverige där uppemot 80 procent inte klarar gymnasiebehörigheten. Det är skolor i det som kallas socialt utsatta områden och det faktum att de har sin verksamhet i socialt utsatta områden har blivit inte bara till en förklaring utan också till en ursäkt för att det ska vara så, år efter år. Nya årskullar får gång på gång börja en skola som inte klarar att ge dem de kunskaper som livet kräver.
Tvärtom så möter de en skolgång som för en stor del av dem kan vara destruktiv istället för hoppingivande, som leder till dåliga föredömen och dåliga sociala sammanhang istället för goda. Skolgången i dessa skolor fortsätter år efter år samtidigt som vi som aldrig tidigare diskuterar utanförskap, segregation och utvecklingen av gängkriminalitet, av det enkla skälet att vi står inför större problem än vi någonsin har sett i vårt svenska samhälle i modern tid.
Vi har i denna skolans misslyckande ett avgörande skäl till varför Sverige skiljer ut sig från nästan alla andra länder i Europa både vad gäller kriminalitet och arbetslöshet. Den för Europa rekordhöga arbetslösheten, som en gång lovades skulle bli Europas lägsta, får i svenska media inte längre någon större uppmärksamhet eftersom socialdemokraterna inte längre vill tala om den.
När statsministern talar sägs inget om misslyckandet och när hon angriper oppositionen blir angreppet, istället för misslyckandet, till huvudfråga. Likväl är arbetslösheten och antalet människor som inte kan försörja sig i det svenska samhället ett av våra största ekonomiska och sociala problem. Tystnad råder om ett fundamentalt misslyckande därför att regeringspartiet inte vill tala om det. Anmärkningsvärt nog räcker detta för att problemet försvinner från den politiska journlistikens karta.
Istället kastas all medial uppmärksamhet på regeringens attacker på de skolor som elever och föräldrar själva valt därför att de fungerar bättre, ger ordning och kunskaper och möter elever så som de vill eller behöver bli bemötta. Inte på de elever som drabbas av skolor som inte ger dem de kunskaper de behöver för sin framtid.
I Sveriges friskolor går närmare 20 procent av Sveriges elever. Enligt internationella undersökningar når de kunskapsmålen bättre än de kommunala skolorna. Istället för att diskutera den svenska skolans misslyckanden har Socialdemokraterna tillsammans med lärarfacket valt att attackera de skolor som föräldrar och elever själva väljer. Och de får en i det närmaste total medial spegling för detta, till skillnad från de mest drabbade eleverna.
Under den tid som denna förhållandevis nya debatt har pågått har jag inte någon gång sett ett reportage eller en intervju som kritiskt ifrågasätter attackerna eller påståendena om friskolorna. Än mindre någon granskning av konsekvenserna när en stor del av dessa skolor i praktiken blir förbjudna.
Istället transformeras regeringspartiets utfall mot friskolorna rakt av till rubriker och ingresser. Reportage om friskolor utgår från påståendena om illvilliga kapitalister som utsuger elever och föräldrar, som tar ut gigantiska vinster, som fejkar betyg och som bara väljer vissa elever. Sällan eller aldrig jag sett hur några av våra nationella media kritiskt prövat dessa påståenden – som gång på gång har visats vara fel – eller ens ställt sig frågan varför så många väljer bort kommunala skolor eller varför de aktivt söker sig till en friskola.
Trots att svaren är så uppenbara; på sina håll dåligt fungerande kommunala skolor som brister i ordning och präglas av flum, som inte når upp till kunskapsmålen och elevers behov av kunskaper, i andra fall friskolor som erbjuder något som den kommunala skolan inte erbjuder. Ordning och reda, kunskapsfokus, bättre ledning eller en annan pedagogik. Enskilda friskolor som bryter mot lagar och regler och som därför i en rättsstat inte borde få vara verksam görs ibland till modeller för en väl fungerande skolsektor.
Med tanke på att 15% av Sveriges elever inte når gymnasiekompetens samtidigt som så många som 400 000 elever har valt friskolor vore det inte orimligt att ställa sig frågor bortom regeringens agenda för skoldebatten.
Istället får faktoiderna leva oifrågasatta.
Påståendena om betygsinflation ifrågasätts aldrig trots att Skolverket konstaterat att det finns en omfattande betygsglidning i hela den svenska skolan men att skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor bara förklarar 1,5% av detta, det vill säga en så liten skillnad man kan finna när två grupper jämförs.
Bilden av väldiga vinster som utarmar skolan på resurser och förs i rika kapitalisters fickor lever trots att utdelningen av vinst ligger långt under de nivåer som de räntor som skolor, företag eller kommuner, eller som ägarna till skolorna, får betala för sina lån.
Det är inte skyhöga vinster som statsministern påstår. Den genomsnittliga avkastningen för friskolor som drivs som aktiebolag är 3,4 procent, en nivå som motsvarar den normala räntan som skolor, företag eller kommuner får betala för sina lån. Utdelningen av vinst ligger i sin ligger långt under denna nivå, Utan utdelning kan ägarna inte finansiera det kapital som blir till skolornas eget kapital. Under de senaste åren har utdelningen i snitt legat kring 3-400 miljoner kronor, vilket är mindre än en procent av friskolornas omsättning. Mer skyhöga än så är inte de belopp som statsministern kallar miljarder.
Påståendena om att skolpengen utarmar den kommunala skolan blir lika lite ifrågasatta. Men det är rätt naturligt att en skola som har färre elever får mindre skolpeng och en skola som får fler får större resurser. Oavsett om det är kommunala eller fristående skolor. Annars vore det förödande varje gång en elev flyttade till en annan stadsdel, vilket många gör, bland annat för att på det viset välja skola, eller flyttar ut ur kommunen.
En skola med tusen elever ska självfallet ha större resurser på grund av antalet elever än en med trehundra. Samtidigt är det självklart att en skola som får fler elever behöver ökade resurser för att ge dem den utbildning de söker sig till. Den optimala balansen i klass efter klass kan av enkla statistiska skäl sällan finnas. Den elev som tillkommer eller lämnar en skola kan alltid på marginalen innebära att klassen blir lite för stor, lite för liten eller precis i balans. Men det innebär inte att den kommunala skolan utarmas av friskolor, lika lite som man blir överfinansierad när man får en ytterligare elev.
Föreställningen om att kommunala skolor måste ha extra resurser för att kunna ta hand om ett snabbt ökat antal elever faller på sin egen orimlighet. Det finns ingen som följer den svenska skolan som har mött skolledare som säger att man har extra resurser i beredskap för elever man inte har. Däremot är det riktigt och rätt att skolor som verkar i socialt utsatta områden behöver större resurser per elev och det är också så verkligheten fungerar i de flesta kommuner.
Både kommunala och fristående skolor är resurser för att ta emot ett ökat antal elever men det är ytterst kommunerna själva, inte den enskilda skolan, som måste ha beredskapen för överraskningar i form av ökat elevtillflöde.
Det är värt att notera att några av de kommuner som nu har en snabbt växande näringsliv och därmed blivande befolkningsökning använder sig just av friskolor både för att attrahera till inflyttning och för att möta det växande behovet av kvalificerad utbildning.
En enkel journalistisk granskning skulle visa att det inte finns någon urgröpning av den kommunala skolan för att elever väljer en annan om inte tanken är att det är den enskilda skolan som sådan, och inte eleverna, som ska ha lika stora resurser, oavsett hur elever väljer.
Ett annat påstående som inte mött någon kritisk granskning är den kombinerade tesen att friskolor är så dåliga att man av det skälet inte bör tillåta dem, som förenas med tesen om att man egentligen borde lotta till dem eftersom de är så bra och eftersökta. Det faktum att friskolor är eftersökta, och i ett fåtal fall har köer som det är problem med att borde leda till att man slog vakt om att fler elever kunde välja friskolor, inte till att man stänger dem för att på det viset trolla bort kön i en ännu längre kö till de kommunala skolorna.
En ytterligare relevant fråga, som statsministern nu faktist berörde i Visby, är vad som händer när man förbjuder vinstdrivande skolor. De övergångslösningar som hon talar om bygger på att närmare 900 skolor avvecklas, fasas ut eller läggs ner. Det är kapitalförstörelse av utbildningsväsendet och ett slag mot elevers skolgång som vi aldrig tidigare sett i ett modernt samhälle. En del av de 900 skolorna som är vinstdrivande kan säkerligen överleva, kanske som avgiftsbelagda privatskolor men de kommer knappast kunna växa och ta emot fler elever och de allra flesta kommer att tvingas lägga ner.
Finns det någon som tror att 900 skolor kan avvecklas utan att det påverkar den svenska skolan i sin helhet negativt, drabbar elever som ställs i kö och inte får gå i den skola de har valt samtidigt som trycket på de befintliga skolorna blir ännu större?
Det är en drevmentalitet som regeringspartiets och dess stödjande aktivister hoppas på när de kastar ut sig påståenden som demoniserar friskolor och valfrihet för att på det viset låta skoldebatten handla om något annat än de stora misslyckanden som vi ser i form av att svenska elever fortfarande släpar efter andra länders samtidigt som en exceptionellt stor andel inte klarar grundläggande kunskapskrav.
För att slippa prata om de 15 procent som drabbas av skolans stora misslyckande, försöker socialdemokraterna göra de skolor som elever själva valt, för att få en bättre skola, till problemet. Media har valt att inte syna bluffen, utan låter det bli skoldebattens utgångspunkt. Det är inte precis någon höjdpunkt för den kritiskt granskande journalistik som svenska medier frimodigt brukar berömma sig av.
När en regering försöker göra framgången för skolor som människor själva väljer till problemet för hela den svenska skolan är det för att dölja det stora misslyckandet som drabbar de elever som inte eller knappt klarar gymnasiebehörighet. Något mer integritet borde svenska medier ha än att blint springa efter den bollen.