Ekonomins allt djupare internationella och europeiska integrering har skett i en kontinuerlig process
sedan tiden för folkomröstningen om euron 2003. Sverige har blivit alltmer integrerat i den inre
marknaden och i de politiska processer som definierar denna men står samtidigt långt utanför
eurogruppens fördelar. Sveriges ekonomiska och politiska utanförskap, som bland annat medfört en
kontinuerlig försvagning av kronan, har idag blivit ett akut problem för svensk ekonomi och svenskt
näringsliv. Tvärtemot vad som påstods för tjugo år sedan har valet att behålla kronan lett till att
stabiliseringspolitiken har misslyckats och strukturpolitiska reformer för att stärka konkurrenskraften
har uteblivit.
Den svaga svenska kronan driver på inflationen som inte bara kan förklaras med de höga
energipriserna. Sverige har en högre kärninflation än motsvarande andra länder. I kretsen av
nordiska länder har vi högst inflation men lägst tillväxt i EU. Det skapar betydande välfärdsförluster
men också tydliga sociala problem inte minst för ekonomiskt utsatta grupper. Samtidigt riskerar
Sverige en löne- och prisökningsspiral som undergräver den prisstabilitet som varit grunden den
stabila reallöneutvecklingen sedan 90-talets sanering av statsfinanserna.
Det är en långsiktig och kontinuerlig försvagning som sker av en liten och osäker valuta som krymper
svenskt välstånd, föder inflation och realiserar svenska tillgångar. Föreställningen om att kronkursen
skulle svara mot fundamenta i svensk ekonomi har avlivats av verkligheten av det enkla skälet att
kronan är en mycket liten valuta i en stor europeisk och än större global ekonomi.
En svensk valuta är idag i förhållande till vår absolut viktigaste marknad, EU:s inre marknad, ingen
tillgång. Vi opererar i realiteten med två valutor, förutom den instabila kronan en stabil euro för den
inre marknaden som är vår hemmamarknad som vi delar med hela övriga EU. På den marknaden
kännetecknas kronan av en ständig osäkerhet som drabbar såväl enkla saker som prissättningar och
mer komplicerade frågor som synen på långsiktiga och stora investeringar. En skvalpande valuta som
håller användaren i ständig osäkerhet om sådant som kostnadstäckning, överskott och vinster.
Det gamla argumentet om att den svenska kronan skulle avspegla den svenska ekonomins styrka och
förutsättningar – och därmed bidra till att parera konjunkturutvecklingen – gäller uppenbart inte. I så
fall hade kronan stått starkare i dag eftersom vi som land haft en bättre utveckling än eurozonen i ett
antal för ekonomin viktiga fundament. Istället har kronan försvagats vilket innebär att den inte
avspeglar svensk ekonomi utan något annat vilket innebär att den snarare bidrar till obalanser i
svensk ekonomi än stabilitet. Vi stärker den export som är den mest priskänsliga och urholkar
långsiktig konkurrenskraft samtidigt som vi försvagar den svenska kapitalmarknaden.
Kronan erbjuder mot denna bakgrund, och som vi ser i praktiken, inte möjligheter till en självständig
penningpolitik som hävdas till dess försvar utan fungerar när det gäller räntor som en släpvagn till
euron. Det är dags att vi tar lärdom av erfarenheterna från 20 år av självvalt utanförskap.
Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker