Malmö är en stad känd i Europa för den antisemitism som gjort den osäker och otrygg för judar. I ett europeiskt perspektiv är Malmö en stad som märker ut sig för antisemitism. Staden är trots alla andra problem vi har i Europa, och trots alla de möjligheter och goda sidor staden har, unik i Europeiska Unionen.
När regeringssidans partier säger sig vilja använda Europavalet före att bekämpa högerpopulism, nästan aldrig vänsterpopulismen, är det för att använda januariöverenskommelsens karta för att försöka få debatten att hamna om svensk politiks motsättningar, inte om sakpolitikens vägval eller om värnet av de grundläggande värden som inte har att göra med partipolitikens gränser.
Under de senaste veckorna har jag upprepade gånger tagit upp antisemitismen inom socialdemokraternas Malmö, och i Malmös socialdemokrater, eftersom den passivitet man visat och den förstärkning man själva gett antisemitismen är farlig för vårt land. Problemet är desto djupare som att S de facto har inkluderat antisemitismen genom att låta den fortsätta existera där. I Sverige. I vår tredje största stad. I regeringspartiet. Det gör inte bara Malmö unikt utan även Sverige.
Varje gång jag tagit upp det har mötts av tystnad och medvetna försök att undvika debatten och ansvaret. Socialdemokrater säger att de minsann tar avstånd från antisemitism var den än uppträder. Så uttrycker sig Stefan Löfven och så såg jag att tidigare biträdande generalsekreteraren Jan Eliasson uttryckte sig. De understryker hur mycket och hur starkt de tar avstånd från antisemitism; var den än uppträder som de säger, som om problemet i Malmö mer är ett generellt problem långt borta än här hemma i deras egen partiorganisation och i det Malmö de styr.
På en fråga i Aftonbladet, som var väldigt förstående till sin natur, svarade Löfven att man håller på med en utbildning i vad man ska säga och vad man inte ska säga, som om problemet är ytan och vad man säger, inte vad man tycker. Är man antisemit så ska man läras att inte visa det. Det är så förfärligt skamligt att det är obegripligt att alla de media som i mer än ett årtionde har varnat för högerextremism, fascism och antisemitism i Europa inte ser att det unika i Europa finns framför deras egna ögon. I Malmö. I regeringspartiet.
På motsvarande sätt ville socialdemokraterna i Malmö gärna be den judiska gruppen om ursäkt om de blev kränkta av de antisionistiska sångerna som Malmös socialdemokrater demonstrerade till. Som de alltid har sjungit, som någon som ville förklara det naturliga i detta sa. Be om ursäkt, om judarna blev kränkta. Som om problemet ligger hos judarna, att de låter sig bli kränkta. Inte hos dem som sjöng hatets sånger och lät antisemitismen få toner.
Problemet är inte främst att de sjunger antisemitismens sånger, inte att de säger saker de bör lära sig att inte säga. Problemet är att de är antisemiter och att S accepterar dem som medlemmar. I grunden accepterar man det aktivt genom att man nu säger att de som är antisemiter ska lära sig att dölja det bättre. Inte sjunga sångerna man alltid har sjungit. Inte säga det som de har sagt. Istället för att uteslutas för sitt hat och sin antisemitism med beskedet att antisemitism inte hör hemma i Sverige, inte i Malmö och inte i Sveriges regeringsparti.
Socialdemokrater säger att de är emot antisemitism. Det förutsätter jag att de är. De behöver inte säga det. Problemet ligger inte där utan i att de tillåter antisemiter agera politiskt i den egna partiorganisationen, att de inte drar en gräns mot antisemitism som är kompromisslös och att de inte bekämpar den på sin egen bakgård. Istället vill de lära antisemiterna uppföra sig bättre.
Socialdemokrater undviker i övrigt debatten om antisemitismen den egna organisationen. De svarar inte på de fundamentala frågorna. De gör inget åt verkligheten. Sveriges regeringsparti. Malmö. Sverige.
Samtidigt ägnar sig januariöverenskommelsens många försvarsadvokater på liberala redaktioner åt tystnad när det gäller denna antisemitism rakt framför deras ögon. De ser inte skogen framför dem för de tittar på skogar längre bort.
De bidrar och gör sig medskyldiga till den situation som i dag är verklighet i Sveriges tredje största stad. Känd i Europa för just antisemitismens hot mot människors trygghet och säkerhet. Nästa gång de säger att högerpopulismen ska bekämpas är det en påminnelse om deras ihålighet.
För de menar uppenbarligen inte allvar, bara partipolitik. De menar att bara det som är långt bort, bortom det vi själva direkt kan göra något åt, ska debatteras och dessutom användas för att skrämmas med i den svenska partipolitiken. Det är inte imponerande. Det är skamligt.