Den sjätte juni var länge svenska flaggans dag och är numera nationaldag. Liksom i andra länder har vi nu en formell nationaldag. En paradox är att vi i dag som nation synes mer vilsna över vad nationaldagen står för. För Norge är till exempel den syttende mai en dag att fira landets frihet och självständighet som aldrig varit självklar medan vi svenskar tenderar att ta vår för givet.
Återkommande dyker frågorna upp om vad som är det svenska och om det ens är rätt att som ett land med många invandrade tala om det, som om de som flydde inte brydde sig om vilket land de tog sig till. På samma sätt dyker frågorna upp om det är rätt att fira det förgångnas storhet, om det var en storhet värd att fira och om en nation ska firas. De som menar att vårt land som sådant är multikulturellt och inte bara ett land öppet för många kulturer ser det som fel att fira en nationell bakgrund och gemenskap.
Under ytan finns frågan om det är värt att fira ett land som om det är en nationalistisk förseelse. Det är en vilsenhet som kanske också är ett uttryck för en vilsenhet som präglar Sveriges agerande i den tid vi lever i. Hur ska vi förhålla oss till hoten i vår omvärld och får vi ens se dem som hot? Är det rätt att konstatera att Ryssland är ett hot mot Sverige och europeisk säkerhet eller är det bara omodernt eller rent av oartigt? Ska man vara tydlig mot Kina för att reagera mot dess aggressioner eller ska man låtsas som ingenting i tron att hotet därmed inte finns.
Kan pandemier drabba även Sverige, som vi förmodligen tvivlade på innan den drabbade oss? Behöver vi slå oss samman med andra länder och demokratier för att värna frihet och gemenskap eller kan vi stå över dem genom att låtsas som att vi står över hoten? Måste vi verkligen, tycks en del hävda, skapa välfärd genom att utveckla företag, näringsliv, innovationer och hårt arbete eller kan vi inte göra det genom att helt enkelt njuta av den el som bara finns där i elkontakterna, halvera arbetstiden och höja bidragen så att lyckan blir större?
Bakom den svenska vilsenheten inför nationaldagen finns en vilsenhet gentemot verkligheten, om hur den ser ut likaväl som om den verkligen gäller även oss. Om den inte gäller oss betyder också det nationella i form av vårt samhälles bakgrund och gemensamma förutsättningar mindre. Men sanningen är att verkligheten gäller även oss. Det är vad som har lett till ständiga överraskningar i form av politiska mord, terrordåd, tsunamin, stora skogbränder, myndigheter som Transportstyrelsen som spårar ur och en nationell kris i form av pandemi. Ständigt samma försummade beredskap, ständigt den åberopade naiviteten och ständigt de försummade åtgärderna. Ständigt eftertänksamhet efteråt och aldrig före.
Men svaret på alla outtalade frågor är enkelt. Vi är ett land som betyder oerhört mycket för dem som lever här. Friheten, respekten, mångfalden, rätten att välja, välfärden som skapats ur företagande och konkurrenskraft, den enskildes rätt och allas möjligheter.
Alla de människor som under de senaste årtionden sökt sig till Sverige har sökt sig till detta Sverige. Inte till något annat samhälle utan till ett samhälle där man får tala fritt, röra sig fritt och verka fritt. Flatheten när det gäller tillämpningen av lagar och regler och naiviteten inför brottslighet eller tolerans gentemot intolerans i invandringens spår förtar inte detta att de som sökt sig till Sverige ser ett samhälle som vi alla borde se till dess grundläggande styrka. Inte bara att vi är ett samhälle som människor vill fly till utan också att vi är ett samhälle som kan vara öppet för den mångfald som följer av många människors möte.
Men det är mer än vad de som sökt sig till oss kan se. Vars och ens rätt. Äganderätten, avtalsfriheten och näringsfriheten. Tryggheten i ett samhälle som är stabilt även om ofta leder till en överhet som vill lägga människors liv till rätta snarare än lägga den starka grunden. De många män och kvinnor som fått möjligheten att utveckla det nya och bidra till det moderniserade samhället. Öppenheten för tankar och öppenheten inför världen. Yttrandefrihet och pressfrihet. Respekt för kvinnor likasom för män. Reaktioner mot övertrampen. En statsmakt och en polis som oavsett sina tillkortakommanden är till för medborgarna. Ett internationellt sinne i en nation som byggt sin välfärd i världen.
Det är mycket att försvara. Den insikten borde bli starkare hos oss alla för den säger oss också något om den gemenskap vi behöver och bör kräva av varandra. En förmåga att värna oss mot hoten och en vilja att med andra fria länder värna demokratin. En vilja att vara med och bidra aktivt till den europeiska utveckling där Sverige måste vara en självklar del. Det kräver att vi inser att vi är en del av världen i den bemärkelsen att även vi möter en verklighet som kan vara grym eller hotfull och som kräver beredskap mot det värsta och försvar mot fiender.
För Sverige bör nationaldagsfirandet göra oss medvetna om värdet av den historia som format oss, som gjort oss till de människor och det land vi är men än mer vad som krävs av oss i en värld som rymmer många hotfulla verkligheter även mot en idyll där naivitet kommit att bli en ursäkt för ovilja att se verkligheten som den är och kan bli. Det kräver ett starkt försvar för det vi tror på. Det kräver att vi gemensamt med andra demokratier i Europa och världen över värnar de värden som gör vårt samhälle unikt.
Vi är ett fint samhälle, unikt i världen, med fantastiska möjligheter för alla oss som lever här men det kräver också av oss att vi står upp för det för att friheten och rätten ska vara starkare än hoten även i framtiden. Att vi gemensamt tar verkligheten på allvar för att vår framtid ska passa in i sånger om vårt förflutna. Ha en fin nationaldag! Den gör oss starkare.