Den 13 mars, samtidigt med att Europaparlamentet sammanträde i Strasbourg och de europeiska statsministrarna samlades till toppmöte i Bryssel, var en av de stora nyheterna i de franska tidningarna att den siste franske soldaten från la Grand Guerre, det stora kriget, hade gått ur tiden.
Född 1897 i Italien kom han som nioåring till Frankrike och Lyon på jakt efter en bättre framtid än vad hans fattiga hembygd gav möjlighet till.
Lazare Ponticelli startade som 16-åring tillsammans med en italiensk vän ett företag år 1913. Och året därpå kom det som fransmännen än idag kallar det stora kriget, ett krig som i genomsnitt krävde 900 franska soldaters liv varje dag under de fyra år som det pågick. Sådant sätter sina spår i ett folks minne och en nations historia.
Det är som om Sverige under fyra års tid skulle förlora 150 unga män varje dag. Tanken är så förfärande och främmande att den för mig som svensk känns otänkbar. Men det är en del av den närvarande franska historien, tillsammans med allt som sedan andra världskriget innebar av döda och stupade.
När första världskriget bröt ut skrev den brittiske utrikeministern Lord Grey i sin dagbok att nu släcks ljusen i hela Europa och de kommer inte tändas igen under vår livstid. Det fick han rätt i, för första världskriget följdes av det andra och sedan av 50 års mörker i form av den kommunistiska diktaturen i halva Europa och det kalla kriget som präglade vår kontinent. Spanien slets sönder i ett inbördeskrig mellan 1936 och 1939 och kom att liksom Portugal stå under diktatur fram till 1970-talets mitt.
Länderna på Balkan föll efter det kalla kriget in i nya krig och etniska rensningar och det var först med utvidgningen 2004 till Central- och Östeuropa och 2007 med Rumänien och Bulgarien som ljusen på nytt började tändas i Europa. Och det fick Lazare Ponticelli uppleva, till skillnad från Lord Grey.
Ett nytt blad i den franska historien, skrev en tidning kring de känslor som den 110 år gamle Ponticellis död innebar. Den siste soldaten från det stora kriget som vållade så mycket lidande och elände. Den historien och det perspektivet lever vi svenskar långt ifrån, även med hänsyn taget till att vår syn på historia och symboler är mer lågmäld än fransmännens.
Den siste värnpliktige från 1914 skulle för oss inte innebära en påminnelse om de stora tragedierna, än mindre skulle hans bortgång ses som ett nytt blad i vår historia, av det enkla skälet att vi själva inte har den historien. Men Europa har den. Och därmed är den en av många utgångspunkter även för vår gemensamma framtid.
Det finns inget som mer än detta definierar det europeiska samarbetet, engagemanget för integration och ett gränslöst Europa och vår förmåga att bidra till freden och stabiliteten. Och det är vår förmåga att övervinna den gamla tidens konflikter som gör oss förmögna och ansvariga för att ta itu med den nya tidens utmaningar.
Vår gemensamma vilja att ta itu med klimatutmaningarna bygger på denna historia. Utformningen av en modern och öppen Rysslandspolitik bygger på inte minst de central- och östeuropeiska ländernas erfarenheter och vår vilja att agera gemensamt.
Öppenheten och det gränsöverskridande samarbetet bygger på en insikt om var den gamla tidens gränser förde oss. När den siste soldaten från första världskriget gick ur tiden var det för fransmännen ett slutgiltigt farväl till en tid som med sina tragedier och upplevelser format dagens Europa.
Att det inte är vår svenska historia som präglas av detta får inte leda oss till att glömma att det handlar om en gemensam europeisk historia. Och att vår framtid formas med den som grund.
Gunnar Hökmark