Åter en vecka som kommer att präglas av frågan om europeisk skuldkris och dess hantering. Men den förra veckans valresultat i Georgien kommer också sätta fokus på hur dagens Europa utvecklas i en vidare bemärkelse än den ekonomiska.
För några år sedan fanns det strimmor av hopp kring att utvecklingen i Vitryssland skulle ta åtminstone små steg för att underlätta ett samarbete med övriga Europa och EU. Det var inga förhoppningar om stora steg eller snabb omvandling utan snarare om en dialog som skulle både locka och forcera den vitryska diktaturen till större öppenhet och tolerans mot opposition, samt till att respektera landets egna vallagar. Det hoppet är för den närmaste framtiden släckt. Och Vitryssland förlorar allt mer kontakt med det Europa som skulle kunna bidra till en demokratisk utveckling.
I Ukraina hölls så sent som 2010 val som kom att anses som en milstolpe i landets demokratiska utveckling. Tyvärr kom detta att bli den sista milen för de kommande åren eftersom valets vinnare Viktor Janukovytj snabbt utnyttjade makten till att centralisera och kontrollera för att därefter fängsla oppositionsledaren Julia Timosjenko, samtidigt med att banden till Moskva bands tätare, främst genom att förlänga leasingavtalet för ryska flottans Svartahavsbaser på Krimhalvön.
I Azerbadjan och i Armenien ser vi hur motsättningarna mellan länderna också leder till en fördjupning av diktatur och rättslöshet. Azerbadjan har gått djupare in i rollen som en diktatur med geopolitisk närhet till Europa men med allt mindre vilja att lyssna och leva upp till de krav som detta ställer. Armenien är allt mer i ett beroende till rysk maktpolitik och dess strukturer. Moldavien är som ett litet land ett land på rätt väg men fortsatt dominerat av korruption och ryska intressen, förutom rysk trupp i Transnistrien.
Georgien var länge ett ljus i denna utveckling. Kamp mot korruption. Självständighet mot den ryska regimen. Marknadsekonomiska reformer. En tydlig vilja att utvecklas utifrån demokratins och rättstatens krav. Valresultatet med en oligark som gjort sin förmögenhet i Ryssland och under Putins tydliga gillande sätter stora frågetecken för denna utveckling men därmed också för vad som ska hända med detta östra Europa.
En gemensam nämnare i denna utveckling är Ryssland och Putinregimen som samtidigt agerar på Västra Balkan med intresset för Serbien som mest framträdande men också med olika former av maktspråk gentemot de baltiska staterna och som vi såg för några månader sedan mot Finland vad gäller landets debatt om Nato. Ryssland har i dag militära förband i alla dessa länder utom Azerbadjan och Vitryssland. I Vitryssland avvaktar man regimens fortsatta misslyckanden för att i det vakum som kommer att uppstå en dag återuppliva unionstanken med Ryssland.
Den ryska politiken är på många sätt uppenbar i alla dessa frågor. Man strävar efter att öka sitt inflytande över sitt närområde och över energitillförsel. Samtidigt motverkar man försök att stödja demokratiska krafter eller att stävja de värsta formerna av diktaturers våld mot sina befolkningar, som tidigare i Libyen och nu Syrien. Och det är Ryssland som under årens lopp, tillsammans med Kina, har motarbetat det internationella samfundets försök att hindra Iran att bli en kärnvapenmakt.
Diskussionen om Ryssland måste föras utifrån landets politiska utveckling och politiska vilja snarare än hur den militära förmågan motsvara det kalla krigets terrorbalans och hotbilder. I en värld där mycket kan hända är det inte främst den militära förmågan att genomföra