Den ryska politiken finns kvar

Vid den här tiden på förra året började separatistledare i Sydossetien och Abchazien attt agera allt mer högljutt. Det var ingen isolerad företeelse. Under det gångna året hade ryska militär att åtgärder av olika slag genomförts för att destabilisera den georgiska regeringen. Bland annat hade ryska stridsflygplan skjutit missiler över georgisk mark. Men även demonstrationer av olika omfattning hade startats, på motsvarande sätt som vi i Estland kunde se ett spår mellan ryska demonstrationer i Tallinn och Moskva.

En längre militärmanöver genomfördes på den ryska sidan, i nordkaukasus samtidigt som vi såg allt fler aggressiva uttalanden från separatistledare. Det ledde som vi vet till kriget i Georgien, som var ett uttryck för att den ryska ledningen inte värjde för att använda militärt våld mot ett annat land, och dessutom hävda att man har egna säkerhetspolitiska intressen i det landet. Det var inte vad den svenska militära underrättelsetjänsten hade tänkt sig bara några år innan. Men det var likväl en verklighet som vi såg växa fram i form av rysk upprustning, rysk politik och stöd till nationalistiska grupperingar i grannländer.

Nu ser vi en ny sommar och med den nya tonfall. Ryssland anklagar Nato och Europa för återfall i det kalla kriget, och återväcker därmed en gammal retorik. På fullt allvar ifrågasätts Georgiens rätt att ta emot andra länders trupper för militära övningar. Ryssland anser sig provocerat eftersom man anser sig ha rätt att styra över sitt grannland. BBC har i några reportage visat på de konflikter som nu följer i spåren av en aggressivare ton.

Det finns ingen anledning att tro att förra sommaren kommer att upprepa sig. Däremot att inse att de motsättningar som utlöste förra sommarens händelser lever kvar, att de ryska anspråken och destabiliseringen kvarstår och att rysk förmåga och vilja att invadera ett annat land lever kvar även i ett annat sammanhang än det kalla krigets.