Regeringens förslag till en ny amnestipolitik bygger på att någon annan än regering, myndigheter eller lagen ska avgöra vem bland ensamkommande som ska få asyl. Den är ett uttryck för en regering som i en svår fråga inte kan hålla en linje över tiden utan som från dag till annan anpassar sig till demonstrationer och opinioner. Den föreslagna lagstiftningen gör godtycket till princip utan att man vet konsekvenserna. Den har osäkerheten som grund.
Någon annan får bestämma någon annan gång, säger regeringen när man överlåter till lärare och arbetsgivare att bestämma om de som var ensamkommande har fått utbildning och/ eller arbete så att de kan få asyl, som om det är detta som är asylskäl.
Men den journalistiska processen efter regeringens presskonferens – som präglades av att man inte riktigt visste vad man kommit överens om och inte riktigt visste hur man skulle ta reda på detta – är uttryck för något som på sikt kan vara allvarligare. Den är ett uttryck för en politisk journalistik som har lämnat analysen och rapporteringen kring det politiska åt andra utan istället övergått till sportjournalistikens ögonblicksbilder som en bas för att diskutera spelet om regeringsbildningar. Det leder till att verkligheten underordnas spelet. Det är fattigt och det är ytligt.
Fattigt eftersom regeringsöverenskommelsen innehåller så många allvarliga moment som borde lyftas fram.
Varför ska de som uppgett felaktig ålder gynnas gentemot dem som uppgav rätt ålder? Vad innebär det för lärare att de ska avgöra om en elev uppnått tillräckliga kunskaper för att få stanna i landet? Vad gäller moraliska beslut som blir hans eller hennes? Eller risken för offentliga attacker eller dolda hot? Vad innebär det för arbetsgivare att anställa eller inte anställa och vilka kommer att vara de arbetsgivare som i praktiken ger en tidigare ensamkommande asyl. Vilket beroende hamnar unga människor, oavsett om de var barn eller inte när de kom till Sverige till arbetsgivare som kan ge dem asyl. Vad innebär det för tilltron till politiken att ett nej blir till ett nja som i sin tur blir till ett ja, om tillräckligt många aktivister skriver under uppror och manifesterar? Och vad innebär det för dem som inte får några uppror och inga manifestationer? Vad innebär det för myndigheter att svåra beslut enligt svensk lag plötsligt kan bli obsoleta eftersom lagen kanske ändras, kanske inte eller kanske förmodas tolkas på ett annat sätt som kan vara förenligt med medias krav? Vad innebär detta för nya kullar av ensamkommande som kommer tro att det är lätt att få asyl i Sverige även när man inte har asylskäl. Vad innebär beslutet i form av kostnader och anspänningar på det svenska samhället utan att det grundar sig i asylskäl? Hur ser det ut i det Afghanistan där människor lever och bor och där talibanernas hot förvisso är allvarliga men inte innebär asylskäl för den enskilde? Hur kan vänsterns argument mot den svenska militära insatsen för att ge trygghet i Afghanistan som meningslös förenas med den instabilitet och osäkerhet man samtidigt anger i flyktingfrågan?
En lång rad olika frågor som handlar om hur A kan förenas med B. Det finns säkerligen de journalister som har skrivit och tänkt kring detta men jag har inte sett det.
Istället har jag sett en ny kaskad av de ständiga spekulationerna om politiska spelet, och med detta de konsekvenser detta innebär för alliansen. Alltid alliansen. För den politiska sportjournalistiken är det bara alliansen som har ett problem i det politiska spel de analyserar som om det vore för ständigt givet och dessutom alltid skilt från den politiska verkligheten.
Ett förslag som ingen vet vad det verkligen innebär blir för det politiska spelets journalistik till ett problem för alliansen. Inte för den regering som har fört fram det och som borde granskas för det. Att granska makten är normalt sett en central uppgift för den politiska journalistiken, men inte för det politiska spelets journalistik. Den fokuserar på oppositionen eftersom den utgår från att den sittande regeringen är given.
Det är spelfokuseringen som gör att förändringarna vad gäller synen på migrationspolitiken bygger på ögonblicksbilder snarare än sammanhang och utveckling.
En person som ständigt går iförd en regnkappa skulle sannolikt anses vara lite extrem på en solig badstrand liksom under varma försommardagar och rent allmänt i den sommartid som slipper regn. Om regnet kommer och andra tar på sig regnkappor innebär detta inte att de har gett regnkappspersonen rätt utan att de har anpassat sig till en ny verklighet.
Den förändring av migrationspolitiken som vi har sett beror på att alliansens överenskommelse med Miljöpartiet i praktiken lämnade rättsstatens regelsystem för asylprövning och reglerad invandring bakom sig.
Det var fel och då och ledde till stora och växande bekymmer när flykting- och migrationstrycket ökade. Men när det togs innebar felet inte några större problem för det svenska samhället i sin helhet även om det fanns gott om problem, inte minst eftersom vi hade en stark ekonomisk utveckling. Problem fanns där men de hade framförallt med att göra på bristande politik vad gällde rättsstat, krav på respekt för våra lagar och sociala, polisiära och arbetsmarknadspolitiska insatser för att underlätta integration och anpassning.
När den rödgröna regeringen först mötte den nya vågen med flyktingar med att välkomna och öppna ännu mer förvärrade man ett växande problem. Det är fascinerande att det skrivits väldigt lite journalistiskt kring detta. Och så tvingades man tvärvända. Men det innebär inte att regnkappornas män och kvinnor i Sd fick rätt utan för att problemet hade förändrats till sin omfattning och karaktär.
Ytligheten i det politiska spelets journalistik ser inte detta och försöker inte analysera, förstå eller förklara. Likväl är främlingsfientlighet något annat än en omsorg om hur det svenska samhället kan hantera flyktingpolitik vitt skilda frågor.
Men i det politiska spelets journalistik blir detta bara till ett spel för att vinna fördelar och motverka nackdelar på spelplanen. Och då framställs det som att moderater, socialdemokrater och andra har gått Sd till mötes för att vinna tillbaka väljare. Verkligheten finns inte med i dessa ändlösa analyser, krönikor, kolumner och personliga tyckanden.
Och eftersom verkligheten inte finns med i det politiska spelets förmenta olika finter och dribblingar blir frågor om partiers samarbete med varandra isolerade från den verklighet ett regeringssamarbete till syvende och sisdt måste hantera och handlar om.
Med en förtjust insiktsfullhet menar nu speljournalistiken att alliansen har stora problem att regera eftersom man eventuellt – man vet ju inget om detta än – har olika uppfattningar om hur regeringen förslag ska tas emot i riksdagen. Och hur ska man då kunna bilda regering frågar man sig, när det intressanta är att notera att nuvarande regering faktiskt var på väg att spricka på grund av denna fråga och fortfarande bär med sig denna konflikt
Det kan hända att alliansens partier röstar olika i riksdagen. Vet vi ens om hela Miljöpartiet kommer att stödja regeringens förslag? Det kan hända att alliansen formulerar ett gemensamt mer rättsstatligt alternativ. Det kan hända att man röstar emot regeringens alternativ. Men på vilket sätt skulle något av allt detta kunna göra det svårare för alliansen att efter ett val där man vunnit enas om att bilda en regering för bättre integration, arbetsmarknad, försvarspolitik, budgetpolitik, flyktingmottagning baserad på europeiskt samarbete och nationellt ansvar, reglerad invandring på rättsstatens grund, mångfald i välfärden och en miljöpolitik som ger större resultat i verkligheten än kolbitarna i Tv-studion?
Spekulationerna om det politiska spelet och framtida regeringsalternativ lider av att speljournalistiken exkluderar verkligheten och det som förenar och skiljer politiska partier i den. Då missar man det enkla faktum att alliansens partier i dag är mer enade än de någonsin har varit, oavsett man också har skilda uppfattningar och åsikter från det ena till det andra. Det som regeringens kompromiss – där ingen visste vad man beslutade om – visar är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har så skilda uppfattningar i en viktig fråga att de hamnar i cirkelns kvadratur gång efter gång. En blick ut i den politiska verkligheten bortom scenen visar det och mycket annat.