När EU´s utrikesministrar i går möttes i Luxemburg var det flera frågor som handlar om hur man möter totalitära rörelser och regimer. Det är den nya tidens geopolitiska utmaning där frihet och demokrati är de virtuella gränserna.
Därför var det bra att man beslutade att hindra företrädare för den vitryska diktaturen att resa utomlands. Det är bra att Lukasjenko nu får hålla sig hemma i det instängda samhälle han skapat för sina medborgare. Det vore ännu bättre om reseförbudet vidgades till att gälla även dem som driver hans propaganda och som medverkar till att utöva förtrycket på gator och torg.
Det som nu också krävs är tydligare krav på Ryssland att vara en partner med Europa. Ryssland måste få klart för sig att om man inte ger avkall på att subventionera och stödja den gamla diktaturen på demokratins bekostnad demokratisk legitimitet inför EU. Ytterligare ett steg i EU vore att nu också sluta importera krigsmateriell från Vitryssland liksom att föra upp Vitryssland på en lista över de länder som man inte exporterar vapen till. Det skulle underminera Lukasjenkoregimen och stärka trycketpå en demokratisering.
Om Vitrysslandfrågan är någorlunda enkel när det gäller att lista vad som är rätt att göra är frågan om Iran och den nya regeringen för den palestinska myndigheten svårare.
Det finns en tendens i den internationella debatten att säga att man inte ska isolera den Hamasledda regeringen. Men sanningen är att det är den Hamasledda regeringen som isolerar sig själv när den i strid med det internationella samfundets mest grundläggande regler försvarar terrorism och vägrar att ge upp hotet att utplåna Israel.
Brister EU nu i konsekvens i förhållande till vad man tidigare har sagt är det ett budskap så starkt som något. Då vet Hamas, liksom andra terrorgrupper och totalitära regimer, att en hård och oförsonlig linje alltid leder till eftergifter. Då kommer Hamas stå kvar vid sina krav och vägra att erkänna Israel, ta avstånd från våldet och acceptera färdplanen för fred. Och Israel kommer då inte ha någon anledning att lyssna till de krav som EU ställer gentemot landet när det gäller färdplanen, relationerna till den palestinska myndigheten och till palestinierna. Utan konsekvens blir EU då bara en penningutbetalare, som dessutom då stöder de krafter som allra mest hotar freden.
En konsekvent linje kräver dock något mer än fasthet gentemot Hamas. Den kräver också att den är uthållig och försvarbar gentemot det sönderfall som kommer att drabba de enskilda palestinierna när Hamas inte lyckas upprätthålla ordning och grundläggande sociala förhållanden genom att isolera sig från det internationella samfund man är beroende till. Man måste kunna hjälpa palestinier utan att ge Hamas ekonomiskt och politiskt stöd. Ett skäl till detta är det rent humanitära som räcker gott, ett annat att situationen annars kan falla sönder helt på Västbanken och i Gaza och ett tredje är att den linje man väljer också måste kunna försvaras som logisk och moraliskt rättfärdig för att den ska kunna vara uthållig.
Samma sak gäller gentemot Iran. Om EU tillsammans med USA nu inte lyckas utveckla en sammanhållen och konsekvent politik kommer de förhandlingar som har förts bara inneburit att man har sålt tid för att skjuta problemet framför sig. Om de iranska ledarna nu får budskapet att det inte gjorde något att bryta mot icke-spridningsavtalets krav på öppenhet och information, att man lugnt kan gå vidare med anrikning utan att det blir några konsekvenser har EU gjort sig till en mycket lam anka i det fortsatta agerandet. Men just därför gäller också i denna fråga att det man gör, den linje man väljer också måste kunna vara uthållig. Det är inte helt lätt men EU har en lång rad olika politiska möjligheter att verka för de krav man ställer. De bör man använda, från handelspolitik till ställningstaganden i världssamfundet.